Livet går upp och ner, vi lever för att lära, jag skulle kunna sitta här jag skriva sak efter sak som vi hört om så många gånger förr, som så många innan mig redan konstaterat. Men vad jag egentligen kom att tänka på igår när jag cyklade hem från Louise, i mörkret, kylan, undvikandes vattenpölar. Var hur vi lever för att uppleva nya saker för oss själva som miljoner och åter miljoner har upplevt innan oss. Det är inte lätt att va unik och göra något helt nytt. Man upplever saker som ligger i sin tid. Om jag vill göra något nytt så måste jag upptäcka något nytt. Min chans - kemi. Men känslan av att upptäcka något nytt kommer ändå vara upplevd utan någon annan innan mig.
    Inte lätt att vara unik alltså? Nu kommer min vändning, min självmotsägelse. Alla är ju unika, ingen är som en annan. En viss följd av upplevelser måste resultera i att en viss upplevelse känns på ett visst sätt. Nu vill jag dra ett exempel men kommer inte på något bra. Vad jag vill komma fram till är att allt vi upplever måste va unikt. Eller?

När jag var mindre drömde jag om att kunna trolla, knäppa med fingrarna få ett städat rum, platt mage, stora bröst och kunskapen av allt jag behövde lära mig i skolan på en och samma gång. Idag tycker jag att det är tråkigt att jag idag inte kan fantisera om att städa mitt rum med en knäppning och om att de skulle finnas maskiner som trycker i en kunskap bara man går in i den. Även om min önskan om snabb och enkel kunskap var av lathet är jag rätt imponerad av mig själv ändå.
   Platt mage och stora bröst dock? Nej det är jag inte något jag skulle skriva i mitt CV, jävla ideal. Det är gött att silikonbomber börjar falla i alla fall, ordvitsar kan jag med. Skulle jag se på mig själv utifrån, så som jag va när jag va liten så skulle jag tycka att det var synd hur den lilla flickan oroade sig för saker som dem när hon ska va upptagen med att lära och leva. Så kommer jag nog se på mig själv om 5-10 år med.
   När jag var ännu yngre, dagis och lågstadiet typ, så drömde jag om att jag kunde trolla mig själv till en vit tiger, att jag hade vackra, glittrande och osynliga vingar, ja allt på samma gång, att jag skulle få en vit enhörning med ett hjärta på sitt horn som skulle vara likadant som ett halsband jag skulle ha. Jag drömde om att kunna tala med djur och ha en egen bondgård. Det är drömmar som ett barn ska ha. Jag önskar att jag kunde fantisera så logikfritt nu med, jag vill inte släppa barnet inom mig.



Fotograf: Joakim J

Jag publicerade min insändare två inlägg nedan och fick två anonyma kommentarer till det. Dem har satt griller i huvudet på mig.
   När jag tänkte vidare på dessa kommentarer som jag fick så kom jag fram till:

Jag svarare aldrig på den översta åsikten av påståendet, att man förlorat sin chans att ändra sig vid återfall i brott. Det håller jag inte med om, tron på människan, tron på att alla har något gott inom sig och kan bättra sig, den vill jag inte överge. Bättrar sig inte brottslingen så kan personen sitta inne resten av livet, gärna för mig. Men då ska han/hon sitta inne för att hoppet hos samhället finns på personen att den ska bättra sig.
   Det låter klyschigt, de låter blåögt. Men jag är faktiskt mycket hellre blåögd och ser det bästa hos folk, jag ger hellre en tiggare någon slant i tron om att det verkligen behövs än att ljuga att jag inte har några kontanter för att personen KANSKE ska köpa sprit för det. (Egentligen skulle det inte ens störa mig om personen köpte alkohol för pengarna.)
   På samma sätt hoppas jag att det alltid kommer finnas godtrogna människor runt omkring oss då vi drabbas av svåra tider, då min 6-åriga dotter brutalt våldtas och mördas, då hoppas jag att dessa humana, blåögda och lättlurade människor finns runt mig som kan se klart när jag är för blind för att göra det.

Dödsstraff – En värjan om livet eller rena mot- satsen?

Över 4000 personer döms till dödstraff varje år, över 90 % av dem döms i ett av fyra länder, Kina, USA, Iran och Saudiarabien. Anhöriga lämnas att lida, domare och andra rättmän tvingas ha andras liv på sitt samvete. För eller mot dödstraff?

Enligt en undersökning av SIFO 1997 var en minoritet på 40 % av Sveriges befolkning för dödstraff, 2006 var bara 33 % för, enligt Metro. Detta kan tyckas mycket och antalet stater i världen som tillämpar dödstraff är 69 stycken enligt uppgifter från Amnesty International 2005. Samma uppgift säger också att i 25 stater är dödstraff lagligt men har inte tillämpats de senaste 10 åren, 11 stater har slutat att tillämpa dödstraff för vanliga brott och hela 186 stater har helt avskaffat dödstraffet. En del länder har till och med förbjudigt dödstraff i sina grundlagar, däribland Sverige. Är detta en bra utveckling?

Det finns många åsikter för och mot dödstraff, det finns även många anledningar till åsikterna. Min åsikt är att oavsett vad en människa gjort har den alltid rätt till sitt eget liv. En del påstår att om man tagit livet ifrån någon annan har man också tagit ifrån sig själv rätten till sitt eget liv. Men bara för att en mördad persons anhöriga lider av avsaknad betyder det då att rätten ligger åt att ta livet från mördaren och lämna alla den personens oskyldiga anhöriga till att lida dem också?

Många som mördar eller begår brott som kan dömas med dödstraff lider av psykiska problem och kan sakna sympatiska förmågor, dessa människor behöver hjälp. Varje liv är värdefullt oberoende av hur mycket det kan kosta samhället, vad är livet värt om vi inte värnar om det? Man kan tycka att man vill sträva efter att uppnå största lycka för flest antal och om en gärningsman skulle avrättas skulle detta kanske spara mycket lidande. Men vem skulle vilja ha gärningsmannens liv på sitt samvete, det samvetet som en domare som slår domen måste ha, det samvetet som personen som trycker på knappen till elchocken, inte jag.

Om gärningsmannen är död kan han inte återfalla i brott, man besparar lidande. Men om gärningsmannen är död får personen heller aldrig någon chans att inse vad han/hon gjort. Aldrig en chans att ta sitt ansvar och aldrig en chans att göra något åt det. Många människor som faller i lättare brottsprocesser som gängkriminalitet m.m. får chansen att hitta en annan väg. De får chansen att visa för andra att det finns en bättre väg. Om dödstraff finns kan det uppfattas avskräckande. Men personer som vet att de riskerar dödstraff om det blir anhållna kan ta till desperata åtgärder som ex. gisslansituationer.

Det förekommer att dödsdömda är oskyldiga, detta är ett starkt argument mot dödstraff, att det räcker med att en av tusen dödsdöma där oskyldig så är det inte värt det. Frågar du mig så tar jag gärna till detta argument men samtidigt och även för att jag just anser att även om man är skyldig så är inte detta en straff som man borde dömas till.

Åsikter kring dödstraff kommer ofta från utomstående, som mig, och från anhöriga till offren. Jag efterlyser åsikter från anhöriga till de dödsdömda och framförallt åsikter från dem som det handlar om, gärningsmännen. Vad tycker de själva att de förtjänar? En del personer anser att gärningsmannen själv borde få välja om han/hon ska straffas med döden eller med livstid.

Hur länge skulle hämnden kännas bra efter att din anhöriges mördare avrättats? Lika länge som det skulle göra ont att ha förlorat någon, för alltid med andra ord? Känner man som anhörig att man inte kan släppa det förs än man fått hämnd? Är det värt att lägga ner tid åt att hata någon när man kan lägga den energin åt att minnas allt det fina, vackra och goda med sin anhörige, hedra den bortgångne. Detta låter som att det endast skulle funka i en utopi, jag skulle antagligen vilja ha hämnd, det är ju trots allt en känsla som ligger i vår primitiva natur. Men jag skulle aldrig vilja få ut hämnd med slutet död, nej, hämnd i psykisk form. Jag skulle besöka gärningsmannen regelbundet så länge jag orkade, ända fram till att jag skulle vara säker på att personen skulle förstått vad han/hon gjort mot mig. Då skulle jag fått min tillfredsställande hämnd.

Jag skulle aldrig önska min anhöriges mördare döden och jag skulle verkligen inte vilja att min eventuella mördare skulle dömas till döden. Om mitt liv ska spillas vill jag inte att ännu ett liv ska spillas för min skull, aldrig. Jag skulle vilja se personen i ögonen, se till att personen får livstid, vård och om denne gärningsman visar att han/hon förstått innebörden av sin handling, visar vilja på en förändring, så vill jag att personen ska få en andra chans, släppas fri, få en chans att gottgöra sitt samvete. Aldrig döden.

Källa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%B6dsstraff

I mitt framtida liv, som fredsikon, så ska jag hela tiden tampas med mig själv, pressen och andra motsägelsefulla aspekter som inte håller med mitt tankesätt. I mitt framtida liv, som såå kommer att ske (inte), så ska jag resa jorden runt, bli övergrym på engelska, träffa presidenter, präster, hemlösa, nudister, alkoholister, rasister, ja allt vad jag kan komma på och lära mig saker från dem. Sen ska pressen klaga på mig och jag ska klaga på dem.
   Jag tänkte de också, jag ska bli soppas framgångsrik och ha så mycket makt att jag blir ett hot mot någon diktatur, Nordkorea typ. Så dem tillfångatar mig och håller mig fängslad, torterar mig, våldtar mig, bryter ner mitt psyke, ja ni vet, som på film. Men sen ska ja på nått sätt, har inte listat ut hur än, ha tillgång till något sätt att skriva, så att jag varje dag kan skriva ner hur jag har det i mitt fängelse, skriva om bra saker, som min familj, mina vänner, bra upplevelser, så ska meningen med de vara att de ger mig hopp.
   Sen efter några månader när Sveriges regering har fått med sig EU och typ resten av världens alla demokratier och människor som bryr sig, har tjatat hål i Nordkoreas huvuden så släpper de mig, jag kommer hem, publicerar allt jag skrivit i en bok och fortsätter mitt arbete, räddar världen, får alla diktaturer att falla och eliminerar all orättvisa i världen.



Det låter som en bra plan va? Jag har tänkt på allt, till och med möjligheten att bli satt i fängelse av en diktatur som känner sig hotat av mitt stora framtida inflytande.

"Ingen är perfekt"

Kan man va perfekt för sig själv, ingen har ju samma uppfattning om allt mer än sig själv, eller är sig själv den sista man är perfekt för?

För att låta nördig i vanlig ordning och skriva nått halv osammanhängande så ställer jag mig en livsbejakande fråga. Vad är äkta lycka, och vilken lycka ska man sträva efter, vilken håller längst och vilken har bäst konsekvenser?

Att bli lycklig för att någon säger att man ser extra smal ut idag kan kännas bra, men blir man då lycklig för något som verkligen spelar en stor roll i strävan efter ultimat lycka i våra liv?
Skönhet, det är något jag bråkar med mig själv hela tiden om det är något som gör en lyckligare? Ur en evolutionär syn så behöver man va vacker för att va attraktiv för att få en partner, ankhannar är färgglada, påfågelhannen har sin präktiga skärt och så vidare, ser man det så, så är det ju jätte naturligt att vi är så nojiga om vårt utseende.
Men frågar jag min mamma om hon tycker att det är viktigt hur en partner ser ut så svarar hon nej, hon tycker att det intellektuella bytet är viktigare. Jag tror att det spelar mer roll i min ålder. Men utseendet behöver inte spela någon roll i längden, man söker ju efter en partner som har den personlighet som passar en själv.
Utseendet ger insidan en chans, åh nu bråkar det med mig igen. Varför bryr jag mig om mitt utseende då? Faller för samhällets normer och försöker samtidigt bryta mig loss som en tonårsrevolt, ack så naturligt och vanligt, normalt. Varför språkar man emot idealet och samtidigt låter sig själv falla för det?
Många mår dåligt idag på grund utav dessa saker, man strävar efter fel sorts lycka. Den person vi ställer störst krav på är oss själva.

Lycka har definierats på många sätt och vi kommer alltid att fortsätta att definiera det, fråga oss vad det är. Skriva nya texter, föra fler diskussioner, och utveckla våra tankar om det i resten av vår historia.

Det är mörkt, min innebandy träning är slut och påväg hem häller jag ut de sista vattnet från min vattenflaska samtidigt som jag hör någon gångare bakom mig. Vem det är orkar jag inte ta reda på och går asfaltsvägen hem, trött, sakta. Gångaren bakom mig kommer närmare och jag lyckas verka oberörd, jag är ändå övertygad om att det är någon hederlig person.
   Närmare, nu går personen snart ikapp mig tänker jag just när personen stannar till bakom mig, vid en papperskorg som jag vet finns där. Jag hade inte noterat att jag gått förbi den men efter att ha gått den vägen så många gånger så var jag säker att så var läget. Mycket riktigt hör jag hur personen öppnar papperskorgen, konstigt tänker jag, jag hör ju ingen hund.
   Det hela går fort och den bakom mig hinner ikapp mig snabbt, när det är dags att gå ikapp mig märker jag hur personen ökar på stegen och jag känner hur den tänker att den hoppas att vi ska ta olika vägar där asfaltsvägen delar sig. Precis när vi är jämsides kröker vägen, vi går åt olika håll och jag passar på att kolla upp vem det är. Det var en kvinna med blont hår och en liten vit hund. Inte konstigt att jag inte hörde den lille ulltussen tänker jag.

Mina tankar glider iväg på varför personen ökade på stegen när hon kom ikapp mig. Varför gör man så, varför vet man inte om man ska hälsa på personer man möter som man vet vilka de är och vet att dem vet vem jag är också? Det är ju töntigt, man vet inte om man ska kolla upp, kålla bort, hit eller dit. Likadant kan de bli ibland när man möter någon man inte vet vem det är, kolla upp, bort, hit eller dit?
   Skolan är befriad från dessa jobbiga möten med de personer som man tvekar om man ska hälsa på vid ensama möten. Men inte vid dem man känner aningen bättre, som man självklart skulle hälsa på vid ett ensamt möte utanför skolan. Då är de likadant, kolla upp, bort, hit eller dit?
   Jag vet själv att jag blivit posetivt överraskad av att folk hälsat på mig, aldrig har jag tyckt att det vart en negativ grej. Så vad jag kommer fram till är att jag borde hälsa mer i alla fall vid ensama möten, skolan har jag inte helt bestämt mig vid än. Men jag borde egentligen hälsa mer där med.
   Jag borde stanna och prata mer också! Att låtsas som att man har brottom bara för att man inte känner sig bekväm att ta steget (eller snarare att inte ta steget), att stanna är ju jätte töntigt, speciellt när det handlar om någon man vet skulle uppskatta det.

Våld.

Genelarisering:
Kvinnor låter känslorna styra i kärlek medan män låter känslorna styra i våld.

Ett exempel:
Min manlige klasskompis tycker att: dödstraff är rätt, speciellt om man våldtagit 20 små barn och mördat dem sen.
Jag tycker att: dödstraff aldrig är rätt, gärningsmännen borde få vård, få dåligt samvete, känna ångest, å gör de inte de kan de gott sitta inne på livstid.

Min generalisering och mitt exempel på de sår många motargument, det är meningen. Jag håller inte med om genelariseringen, det satt 3 till män, nån pojk, vid bordet när vi talade om detta, en av dem höll med min åsikt. Jag håller inte till fullo med om att exemplet var ett bra i detta ämnet.
   Exemplet påstår lite att min klasskompis bara grundar sin åsikt i sina känsor och att jag inte gör det. Var min klasskompis åsikt grundar sig vet ju inte jag men jag vet att mina känslor säger till mig att jag aldrig skulle tycka att de skulle kännas rätt med dödstraff. Jag känner att jag aldrig skulle önska min eventuella våldtäcksman och mördare döden. Så känner jag nu, när jag inte vart med om de och när ingen i min närhet vart med om nått liknande.
    Men kan känslorna som styr våldet ligga i grund hos käleken? Man slår av ilskan, rädslan, ex. slå ner någon som gjort någon man älskar illa.
   Är våld bara fysiskt? Jag skulle vilja påstå att skälla ut någon, få den att må dåligt, att lika mycket det är våld, psykiskt våld. Min åsikt att man borde få gärningsmän att få ångest är lika mycket våld det med i så fall.
   Kan jag dra generaliseringen att män använder sig av fysiskt våld medan kvinnor använder psykiskt, när man väl tar till våld. Ja, den generaliseringen tycker jag faktiskt att jag kan stå för, den gäller inte alla men över lag.
   Vad tycker jag är bäst då, fysisk- eller psykiskt våld? Pryskiskt, helt klart, men jag tror också att det är väsrt. 

Pengar.

När man tänker på det så är det lite konsigt hur vi handlar med pengar. Jag menar skulle en utomjordning iakta oss skulle den nog till en början tycka att vårt beteende kring pengar är udda, förutsatt att inte den själv handlar med pengar av nått slag.
   Jag förstår varför det uppkommit och varför det finns ett behov utav det. Men egentligen så är det ju bara papperslappar, metallbrickor och en digitalsiffra vi byter mellan oss och håller så hårt i.
   Vad har det med livet att göra? Hela våra liv sirkulerar kring pengar och handel, något som vi kommit på själva. Hade de inte vart för pengar så hade inte de samhälle vi lever i kunnat gå runt, någon slags byteshandel måste ju ske.
   Jesus sa att man skulle ge bort alla sina rikedomar, alltid ge och aldrig be om att få. Det låter lite som att de hade funkat endå. Om alla gjorde det. På den tid då vi inte var lika beroende av pengar. Girighet.