Det ser ut som att jag får fortsätta att sifferge mina inlägg i alla fall hundra stycken till. Det firar vi med lite:

Mitt nästa inlägg är mitt tvåhundrade. Ska jag fira de med att sluta med att sifferge dem?

Idag hade jag och min bror en sån där härlig syskonkärlek-stund. Först lagade jag mat och körde med honom lite, använde min underbara multitasking till att planera ut vad jag och han skulle göra, samtidigt, de va kul. Han dog lite på mig men sen fick han min brunsås och glömde de fort, vi hade slicka-av-tallricken-renast-och-fortast-tävling, jag fick renast, Lukas var snabbast.
   Efter de spelade vi lite Lipsu om vem som skulle ta hand om disken. Jag vann och kittlade lillskiten till det att han insåg sin förlust och plockade in disken. poi poi.

Han hade två alternativ, två val av framtid, en i vardera hand. I höger hand vägde hon som skulle ge honom så mycket kärlek, alltid vara honom trogen, hon som han visste kunde vara en trygghet. Han visste bara inte om han kunde ge tillbaka all den kärleken, inte heller har han försökt. I vänster hand vägde hon som han kunde ge allt sin kärlek till, hon som fick honom att känna hur mycket han hade inom sig att ge, hon som han kunde måla upp bilder av hur deras mornar skulle se ut. Han visste bara inte om hon kunde ge honom det samma, inte heller har hon försökt.
   De båda saknar samma sak, de båda har saker den den andra inte har. Vem väger mest?

Jag funderar på att bli en ung humanist-tönt och gå med för att klaga lite på hur taskiga dem är mot religionen. Sen skulle dem klaga på mig med och så skulle jag få lägga mig någonstans mitt emellan med ett halvt obegriligt resonemang varför jag tycker så.
   Men om jag går med så är jag rädd för att jag skulle bli för insöad och samtidigt inte känna mig tilltäckligt insatt. Jag skulle vara rädd för att tappa förmågan att tänka outside the box samtidigt som jag tror att det är just de som organisationen strävar efter. Jag är rädd för att alla andra skulle vara bättre än mig och om jag inte fick tillräckligt mycket makt skulle de klia i fingrarna på mig. Sen skulle all min tid såklart försvinna mer, den som jag har så mycket utav.
   Men jag tror att om jag ska kunna utvecklas så skulle nog humanisterna vara ett bra alternativ att göra det med. I så fall skulle jag inte bara vara bland annat en bloggtönt, utan en humanistisk bloggtönt. Jag skulle stämpla mig själv.

Jag får panik om det kommer fram någon till mig och försöker ge eller sälja något till mig som jag inte vill ha, om någon tigger mat, pengar, godhjärtad men inte ömsesidigt sällskap, allt lika så. Igår kom det fram en man till mig och Louise på krogen, inte särskilt attraherande, inte särskilt intressant. Jag tyckte att han var jobbig. Idag kom de fram små flickor som försökte ge mig och mamma någon reklambilaga på ICA Maxi i Borås, jag tackade nej och tyckte att det var skit jobbigt.
   Så varför tycker jag att sånt är jobbigt, mannen som kom fram igår gav jag ju inte ens en chans att se om jag kunde få något utbyte utav att tala med honom. Redan när jag såg att han var påväg mot oss gick reflexen på; jobbigt. Nu i efterhand inser jag det, jag skäms till och med för mina förutfattade meningar. Senare på kvällen ändrade jag uppfattning, han var riktigt skön, jävla go snubbe! Och ävem om han inte vart det, så behöver inte jag få något mer utbyte, känslan av att ha gett honom att vara trevlig tillbaka borde ha räckt.
   Varför tycker jag att det är jobbigt att tacka nej till reklamen? Jag vill ju inte ha den. Men flickorna var söta och de kunde bli besvikna om jag inte tar emot deras reklam när de väl tar sig mod att våga fråga om någon vill ha den.
  Detta är två helt skilda situationer men totalt samma känsla, det samma som om jag ser att någon är påväg mot mitt håll för att be om pengar på Nils Ericsson Terminalen. Paniken trycker på och jag känner för att gå därifrån, allt för att slippa tampas med situationen. Ge bort några få slantar, kanske föra något kort trevligt samtal (med risk att människan stannar kvar och fortsätter prata med mig ända till att jag går). Det borde jag göra.



   Så om jag ska dra mitt förstvarstal nu då:
- Jag är oerhört rädd för män som uppträder opassande mot mig, bara minsta risk finns att jag kan tro att han vill våldta mig eller något annat ont så blir jag oerhört obekväm, en känsla som mina manliga vänner (och min pappa (!)) har svårt att förstå. Jag är för snäll för att säga ifrån, säga nej. Jag kan inte med, tänk om jag gör personen ledsen. Nu har jag aldrig stött på en kvinnlig tiggare och jag kan bara påstå att jag TROR att jag inte skulle få samma panik men endå panik. Flickorna tror jag dock inte skulle våldta mig men att säga nej, vara osnäll, det är hemskt! Jag är mesig och mycket väl medveten om det.
   Vart vill jag komma? Ja till det att jag inte borde ha dåligt samvete för de stackars flickorna, jag var faktiskt trevlig mot dem även om jag tackande nej. Att de få gångerna någon ber om mina pengar borde jag ge bort lite grann om jag har, säga nått vänligt ord, prata med dem om därmed få ett bevis för mig själv att min satans panikkänsla är onödig. Om någon uppträder opassande mot mig, och här den svåra delen, säga ifrån.

I Klass TE3, Marks gymnasieskola, går det flest killar, ganska så uppenbart. I den klassen går jag, jag har min plats och kommer överrens med nästan alla lärarna, en del påstår att jag fjäskar. Dem som påstår att jag fjäskar påstår också att tjejerna i klassen blir särbehandlade, att killarna blir könsdiskriminerade. Det tycker jag är komiskt.
   Jag upplever aldrig att någon blir behandlad på ett sett pågrund utav vad den har för kön i min klass, ens personlighet och sätt att va kan göra mycket däremot.
   Jag har till och med börjat klaga mindre på könsdiskrimineringar, dels för att jag inte själv känner mig utsatt för några (bortsett från att min pappa inte bjuder mig på whiskey). Sen jag började teknik har jag börjat ta saker som de kommer, planerar fortfarande skit mycket men bara precis så mycket som krävs. Jag tar mindre hårt på saker som folk säger till mig och jag vet i alla fall att jag är smått jobbig när jag fortsätter driva in på djupet på saker som är orelevant för dem som yttrat de.
   Så vad jag undrar nu, känner jag mig inte könsdiskriminerad för att jag inte blir det? Eller blir jag det men har lärt mig att finna mig i det, se förbi det? Eller, har jag lärt mig att ta för mig soppas att det inte är möjligt att diskriminera mig och i så fall, är det bra eller dåligt? Lite av allt tror jag.

Faktumet att bilder som jag leker sönder på min dator, som faktiskt ser bra ut på min skärm och åt helvete ut på andra, bättre skärmar är något om verkligen stör mig.

Mitt huvud gör ont, det värker, näsan är trött efter snytningar och halsen rispig. Det är skönt att när jag är såhär så kan jag luta mig tillbaka på att det är naturligt med sjukdeppighet, den håller jag hårt i.
   Att sitta framhör en dator och göra skolarbete i en skolsal som kallas CAD-salen när vi egentligen lär oss om Alias är jobbigt när man är såhär. Halvdösier.


Skrivbordsbakgrund, skapare: okänd.

Jag vill skriva ett inlägg om hur mycket jag har att göra nu. Klaga av mig lite, med risk att deppa ner mig men jag tänker göra det. Jag har att göra: En religions uppgift som jag dissat i 2 veckor nu, en recension som svenskGunnar dissar att påminna oss om, tre repetitionsprov och ett slutprov i körskolan, tre veckors dissade rehabiliteringsträngspass att ta igen, jag har en del innebandygrista att leta upp också. Med allt detta så tar jag på mig lite extra, ja en klassresa hinner jag med att planera och göra plats åt i min hjärna, ju mer man trycker in ju mer får man plats med så klassfest i stugan i helgen, studentkryssning och namninsamla till.
   Städa mitt rum borde jag göra, det borde jag verkligen göra. Jag borde säga till min familj att jag älskar dem oftare. Jag borde umgås med alla mina vänner mer, jag borde leka med mommo och moffas hund mer, lära mommo photoshop, lära mig själv photoshop.
   Jag borde skaffa mig ett jobb, jag borde jobba mer timmar på de jobbet jag har, jag borde rensa ut min garderob, igen, jag vill kolla på Gossip Girl, True Blood, Andra Avenyn, Riverside, Glee, massa dokumentärer.
   Ja nu kommer deppet, puh. Pepp Pepp. Moralen. Det finns dem som har det värre, väggen ska jag nog kunna låta bli att trampa in i alla fall.

Jag har haft en hädlelserik helg. Fredags hade vi afterwork - mat, bastu, vin och sällskap. (Jo, jag tänker skriva ett vad-jag-gjort-idag(helgen)-inlägg). Vi kollade på porr innan vi somnade och barnprogram när vi vaknade. Jag hade trevligt. Lördag åker jag och Louise in till gbg för att gå på mässan, kul att detta antagligen står på Louise blogg med. Vi missade mässan, hittade inget i shoppingväg, lurade några turister att vi var ihop och satte oss på ett café under en filt utomhus och drack caffelatte. Bestämde oss för att spontant kolla på bio, Paranormal activity, skit bra (!), efter de spontant bestämde vi oss för att åka till Borås, Trädgår´n. Hade skit kul, sov länge idag, åkte och jobbade, nu ska jag kolla på True Blood och ja, jag har haft en go helg.

Min pappa sa en gång att han inte vill läsa massa psykologi och filosofi, menade på att man bara börjar tänka för mycket då. Hur allvarlig han var och hur djup tankegång det fanns bakom det har jag inte brytt mig om att ta reda på.
   På ett sätt förstår jag resonemanget, men det övertygar inte mig att jag skulle kunna tänka på det sättet. Kan man grubbla för mycket?

Jag slant med saxen idag så att jag fick ett djupt sår i min handflata, det gjorde inte så ont och om man tröck bedvid så kunde man kolla in i de och se mitt underhunsfett, lite blod. Det kommer nog bli ett ärr. Jag såg mitt eget fett, de va häftigt och inte äckligt alls.

Jag saknar MAS.

"Min favoritfäg är svart, för man kan springa och gömma sig i mörkret, har man mörka kläder så syns man inte i smutset."

//Pojke från dokumentären - Ungdomsfängelset. SVT1 09/11 22.00

Uppfostran, är det som ateistisk förälder omoraliskt att lära sitt barn att gud inte finns? Att ständigt vara partisk för sin åsikt men samtidigt påstå att barnet får "välja själv" efter en gudlös propaganda-uppväxt? Jag minns att min mamma berättade för mig när jag var liten att hon inte trodde på gud. Då min mamma är min största förebild så blev ju hennes övertygelse min övertygelse. Samtidigt gick jag i kyrkans barntimma, jag minns hur jag bad till gud om att min bortgångna katt skulle få de bra i himlen. Så har jag haft ett val?
   Jag fick lära mig att man inte får säga "herregud" så som man använder förstärkelseord som svordomar, "fan vad jag är trött, "herregud vad jag är trött". Troende kunde ta illa upp fick jag lära mig, det är inpräntat att inte använda "herregud", "fan" använder jag däremot dagligen, någon satanist har inte tagit illa upp hittills. Det föll, jag vet.
   Som troende så är det en självklarhet att lära sitt barn sin tro eftersom att det är den personens övertygelse. I det fallet kan jag inte se det som omoraliskt inte ens om man inte ger barnet chansen att välja själv. 
   Så vad är rätt och vad är fel? Är det fel att påverka sina barn och, eller är det oundvikligt?


Bild från mitt humanistiska konfirmationsläger.

Idag satt jag på ett café och råkade tjuvlyssna på två äldre herrar:

Den första:
- Nä vad säger du, ska vi ta och gå till arbetsförmedlingen nu och se om de har några jobb idag?
Den andra:
- Eller så går vi ut och sticker ner någon och får gratis boende ett par år.
Den första:
- Nej tack, jag vill ha min frihet.

Jag saknar när det inte fanns en chans att jag skulle hinna med att gå upp till köket och hämta en banan innan msn var fullt igång efter att jag tryckt på startknappen till min dator. Jag saknar när jag kunde trycka upp skapa/inlägg på mindre än 10 sek, när videor, gimp, mina bilder och ny flik kunde tryckas på uppstart inom en halv minut utan att datorn havererar i 3. Jag saknar tiden då inte harpan var det enda som gick fort. Jag saknar när jag var tvungen att skynda mig att släcka på mitt rum och klättra upp i min säng innan de blev mörkt för att datorn stängdes av efter att jag gett kommandot.

Livet går upp och ner, vi lever för att lära, jag skulle kunna sitta här jag skriva sak efter sak som vi hört om så många gånger förr, som så många innan mig redan konstaterat. Men vad jag egentligen kom att tänka på igår när jag cyklade hem från Louise, i mörkret, kylan, undvikandes vattenpölar. Var hur vi lever för att uppleva nya saker för oss själva som miljoner och åter miljoner har upplevt innan oss. Det är inte lätt att va unik och göra något helt nytt. Man upplever saker som ligger i sin tid. Om jag vill göra något nytt så måste jag upptäcka något nytt. Min chans - kemi. Men känslan av att upptäcka något nytt kommer ändå vara upplevd utan någon annan innan mig.
    Inte lätt att vara unik alltså? Nu kommer min vändning, min självmotsägelse. Alla är ju unika, ingen är som en annan. En viss följd av upplevelser måste resultera i att en viss upplevelse känns på ett visst sätt. Nu vill jag dra ett exempel men kommer inte på något bra. Vad jag vill komma fram till är att allt vi upplever måste va unikt. Eller?

Jag cyklade ner för backen från Melinas hus på Melinas gröna, framåtlutande sadel-cykel och växlade mellan att bromsa och rulla för att få den perfekta bromsvinkeln på pedalerna. Gissa vad, jo, jag fick inte in vinkeln för än backen tog slut.

 Röd.

Kissie, Alexandra Nilsson, för en provoserande och fördomsfull blogg som är ett fenomen som säljer. Jag har vart inne på bloggen två ggr och blev lika irriterad bägge gångerna, glömmer inte de som står i första taget. Så frågan är, är Kissie likadan som hon verkar i sin blogg eller är hon helt enkelt en väldigt smart tjej som skriver vad läsarna vill ha utan skam?

När jag var mindre drömde jag om att kunna trolla, knäppa med fingrarna få ett städat rum, platt mage, stora bröst och kunskapen av allt jag behövde lära mig i skolan på en och samma gång. Idag tycker jag att det är tråkigt att jag idag inte kan fantisera om att städa mitt rum med en knäppning och om att de skulle finnas maskiner som trycker i en kunskap bara man går in i den. Även om min önskan om snabb och enkel kunskap var av lathet är jag rätt imponerad av mig själv ändå.
   Platt mage och stora bröst dock? Nej det är jag inte något jag skulle skriva i mitt CV, jävla ideal. Det är gött att silikonbomber börjar falla i alla fall, ordvitsar kan jag med. Skulle jag se på mig själv utifrån, så som jag va när jag va liten så skulle jag tycka att det var synd hur den lilla flickan oroade sig för saker som dem när hon ska va upptagen med att lära och leva. Så kommer jag nog se på mig själv om 5-10 år med.
   När jag var ännu yngre, dagis och lågstadiet typ, så drömde jag om att jag kunde trolla mig själv till en vit tiger, att jag hade vackra, glittrande och osynliga vingar, ja allt på samma gång, att jag skulle få en vit enhörning med ett hjärta på sitt horn som skulle vara likadant som ett halsband jag skulle ha. Jag drömde om att kunna tala med djur och ha en egen bondgård. Det är drömmar som ett barn ska ha. Jag önskar att jag kunde fantisera så logikfritt nu med, jag vill inte släppa barnet inom mig.



Fotograf: Joakim J

Jag publicerade min insändare två inlägg nedan och fick två anonyma kommentarer till det. Dem har satt griller i huvudet på mig.
   När jag tänkte vidare på dessa kommentarer som jag fick så kom jag fram till:

Jag svarare aldrig på den översta åsikten av påståendet, att man förlorat sin chans att ändra sig vid återfall i brott. Det håller jag inte med om, tron på människan, tron på att alla har något gott inom sig och kan bättra sig, den vill jag inte överge. Bättrar sig inte brottslingen så kan personen sitta inne resten av livet, gärna för mig. Men då ska han/hon sitta inne för att hoppet hos samhället finns på personen att den ska bättra sig.
   Det låter klyschigt, de låter blåögt. Men jag är faktiskt mycket hellre blåögd och ser det bästa hos folk, jag ger hellre en tiggare någon slant i tron om att det verkligen behövs än att ljuga att jag inte har några kontanter för att personen KANSKE ska köpa sprit för det. (Egentligen skulle det inte ens störa mig om personen köpte alkohol för pengarna.)
   På samma sätt hoppas jag att det alltid kommer finnas godtrogna människor runt omkring oss då vi drabbas av svåra tider, då min 6-åriga dotter brutalt våldtas och mördas, då hoppas jag att dessa humana, blåögda och lättlurade människor finns runt mig som kan se klart när jag är för blind för att göra det.

Jag har ägnat min kväll åt det här:



Jag blev rätt nöjd endå, hoppas bara Olivia blir det. Jag blir avis, måste skaffa en större header, Melina nu har vi fotodag!

Dödsstraff – En värjan om livet eller rena mot- satsen?

Över 4000 personer döms till dödstraff varje år, över 90 % av dem döms i ett av fyra länder, Kina, USA, Iran och Saudiarabien. Anhöriga lämnas att lida, domare och andra rättmän tvingas ha andras liv på sitt samvete. För eller mot dödstraff?

Enligt en undersökning av SIFO 1997 var en minoritet på 40 % av Sveriges befolkning för dödstraff, 2006 var bara 33 % för, enligt Metro. Detta kan tyckas mycket och antalet stater i världen som tillämpar dödstraff är 69 stycken enligt uppgifter från Amnesty International 2005. Samma uppgift säger också att i 25 stater är dödstraff lagligt men har inte tillämpats de senaste 10 åren, 11 stater har slutat att tillämpa dödstraff för vanliga brott och hela 186 stater har helt avskaffat dödstraffet. En del länder har till och med förbjudigt dödstraff i sina grundlagar, däribland Sverige. Är detta en bra utveckling?

Det finns många åsikter för och mot dödstraff, det finns även många anledningar till åsikterna. Min åsikt är att oavsett vad en människa gjort har den alltid rätt till sitt eget liv. En del påstår att om man tagit livet ifrån någon annan har man också tagit ifrån sig själv rätten till sitt eget liv. Men bara för att en mördad persons anhöriga lider av avsaknad betyder det då att rätten ligger åt att ta livet från mördaren och lämna alla den personens oskyldiga anhöriga till att lida dem också?

Många som mördar eller begår brott som kan dömas med dödstraff lider av psykiska problem och kan sakna sympatiska förmågor, dessa människor behöver hjälp. Varje liv är värdefullt oberoende av hur mycket det kan kosta samhället, vad är livet värt om vi inte värnar om det? Man kan tycka att man vill sträva efter att uppnå största lycka för flest antal och om en gärningsman skulle avrättas skulle detta kanske spara mycket lidande. Men vem skulle vilja ha gärningsmannens liv på sitt samvete, det samvetet som en domare som slår domen måste ha, det samvetet som personen som trycker på knappen till elchocken, inte jag.

Om gärningsmannen är död kan han inte återfalla i brott, man besparar lidande. Men om gärningsmannen är död får personen heller aldrig någon chans att inse vad han/hon gjort. Aldrig en chans att ta sitt ansvar och aldrig en chans att göra något åt det. Många människor som faller i lättare brottsprocesser som gängkriminalitet m.m. får chansen att hitta en annan väg. De får chansen att visa för andra att det finns en bättre väg. Om dödstraff finns kan det uppfattas avskräckande. Men personer som vet att de riskerar dödstraff om det blir anhållna kan ta till desperata åtgärder som ex. gisslansituationer.

Det förekommer att dödsdömda är oskyldiga, detta är ett starkt argument mot dödstraff, att det räcker med att en av tusen dödsdöma där oskyldig så är det inte värt det. Frågar du mig så tar jag gärna till detta argument men samtidigt och även för att jag just anser att även om man är skyldig så är inte detta en straff som man borde dömas till.

Åsikter kring dödstraff kommer ofta från utomstående, som mig, och från anhöriga till offren. Jag efterlyser åsikter från anhöriga till de dödsdömda och framförallt åsikter från dem som det handlar om, gärningsmännen. Vad tycker de själva att de förtjänar? En del personer anser att gärningsmannen själv borde få välja om han/hon ska straffas med döden eller med livstid.

Hur länge skulle hämnden kännas bra efter att din anhöriges mördare avrättats? Lika länge som det skulle göra ont att ha förlorat någon, för alltid med andra ord? Känner man som anhörig att man inte kan släppa det förs än man fått hämnd? Är det värt att lägga ner tid åt att hata någon när man kan lägga den energin åt att minnas allt det fina, vackra och goda med sin anhörige, hedra den bortgångne. Detta låter som att det endast skulle funka i en utopi, jag skulle antagligen vilja ha hämnd, det är ju trots allt en känsla som ligger i vår primitiva natur. Men jag skulle aldrig vilja få ut hämnd med slutet död, nej, hämnd i psykisk form. Jag skulle besöka gärningsmannen regelbundet så länge jag orkade, ända fram till att jag skulle vara säker på att personen skulle förstått vad han/hon gjort mot mig. Då skulle jag fått min tillfredsställande hämnd.

Jag skulle aldrig önska min anhöriges mördare döden och jag skulle verkligen inte vilja att min eventuella mördare skulle dömas till döden. Om mitt liv ska spillas vill jag inte att ännu ett liv ska spillas för min skull, aldrig. Jag skulle vilja se personen i ögonen, se till att personen får livstid, vård och om denne gärningsman visar att han/hon förstått innebörden av sin handling, visar vilja på en förändring, så vill jag att personen ska få en andra chans, släppas fri, få en chans att gottgöra sitt samvete. Aldrig döden.

Källa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%B6dsstraff

Pussel, Norrsveden är fan bäst.

Fortsättning följer.

21.15 och jag tar mina första steg in till Sensation, igång, halkar lite i trappan, äter en korv som Louise gav mig, vi sätter oss på läktaren igen. Vitklädda människor går förbi och min halvtuppätna korv börjar smaka mustigt, som om jag tar ett bett till spyr jag igen. Tid går. Nån stannar och undrar varför vi ser ut att ha så keligt (tråkigt). Spykänslan försvinner och jag äter lite mer av korven. Tillslut blir jag bättre och slår in korven i pappret den kom med och lägger den i väskan, mycket dumt gjort men i stunden var jag ute efter att bli bättre = ha tillgång till mat.
   Vi ställer oss upp och jag kan stå stadigt, går ner mot dansgolvet av säkert 15-20 tusen pers. Morten Breum spelar och vi har missat Erick E.
   Man får inte mindre ragg som korthårig, nej inte alls, tre på samma gång går till och med, det va speciellt och jag lirkade mig ut de med Louise hjälp. Spyig och äcklig som jag känner mig, musiken var det jag kom för, inte annat och musiken var det jag ägnade mig åt.
   Resten av kvällen pendlade vi mellan dansgolvet, läktaren och toan, mådde bra hela tiden och hade det asbra. Danskar snackade med oss och vi fattade ingenting, jag tog i en affroboys hår och Axwell & Sebastian Ingrosso, Swedish house maffia var bäst!
   Slutsats: Uppnådde jag mina mål? Nej, det slutade med att jag inte drack någonting överhuvudtaget, förutom vatten, inne på Sensation och halsont men fan inte blev jag hes. Jag hade askul och det var värt vart ända öre, även om allt i min väska luktar korv nu.


 
Ska jag lämna luft åt tankar som att jag är en slampig fjortis som alltid blir för full nu? Jo visst det kan jag väll, för jag har inte missat det viktigaste, att jag själv vet vad jag är.

Ännu en version av Sensation White Cobenhagen 09, min. Jag får väl börja lite lätt med att jag blev förvånad att jag aldrig behövde visa legg, inte när jag köpte cider på 7eleven och inte när jag skulle in på Sensation, vad jag minns i alla fall. Min plan var att ta det lugnt, inte dricka något innan och va hes i tre dagar. Ehe de blev inte så.
   Efter en asgo resa dit, med Superknas Askalas bra musik (även om inte Töntarna gick att spela), massa tagg och fortkörning. Får mig en öl innan Öresundsbron och inne i Köpenhamn faller jag för grupptrycket, köper två cider och får i mig dem relativt fort. Woho it´s hitting me, jag får en shot gin, man kan ju inte tacka nej (jo). Får mer shots och här börjar minnesluckorna, 18.20 typ.
   Minneslucka. Emellan detta och fram till 18.40 vandrar vi bort till Sensation, mycket nära, flyt med parkering. Jag får hjälp av David med att lämna in min skjorta och att komma in. Jag fattar inte att de släppte in mig. Vi går upp och sätter oss på läktaren för att vänta på The Opening. Minneslucka. Spy, spy på toan. Minneslucka. Sjukstugan, hyperventilation, kyla, spya och sakta blir jag bättre, börjar uppfatta och känna igen sjukpersonalen som tar hand om mig, dem är trevliga och underbara Louise håller mitt humör uppe, vi skrattar emellan mina häftiga andetag och tackningar för hjälpen. 21.15 är jag soppas bra att jag kan gå där ifrån, ut till Sensation.

 

Fortsättning följer.