HUNDRASJUTTIOFÖRSTA INLÄGGET
Dödsstraff – En värjan om livet eller rena mot- satsen?
Över 4000 personer döms till dödstraff varje år, över 90 % av dem döms i ett av fyra länder, Kina, USA, Iran och Saudiarabien. Anhöriga lämnas att lida, domare och andra rättmän tvingas ha andras liv på sitt samvete. För eller mot dödstraff?
Enligt en undersökning av SIFO 1997 var en minoritet på 40 % av Sveriges befolkning för dödstraff, 2006 var bara 33 % för, enligt Metro. Detta kan tyckas mycket och antalet stater i världen som tillämpar dödstraff är 69 stycken enligt uppgifter från Amnesty International 2005. Samma uppgift säger också att i 25 stater är dödstraff lagligt men har inte tillämpats de senaste 10 åren, 11 stater har slutat att tillämpa dödstraff för vanliga brott och hela 186 stater har helt avskaffat dödstraffet. En del länder har till och med förbjudigt dödstraff i sina grundlagar, däribland Sverige. Är detta en bra utveckling?
Det finns många åsikter för och mot dödstraff, det finns även många anledningar till åsikterna. Min åsikt är att oavsett vad en människa gjort har den alltid rätt till sitt eget liv. En del påstår att om man tagit livet ifrån någon annan har man också tagit ifrån sig själv rätten till sitt eget liv. Men bara för att en mördad persons anhöriga lider av avsaknad betyder det då att rätten ligger åt att ta livet från mördaren och lämna alla den personens oskyldiga anhöriga till att lida dem också?
Många som mördar eller begår brott som kan dömas med dödstraff lider av psykiska problem och kan sakna sympatiska förmågor, dessa människor behöver hjälp. Varje liv är värdefullt oberoende av hur mycket det kan kosta samhället, vad är livet värt om vi inte värnar om det? Man kan tycka att man vill sträva efter att uppnå största lycka för flest antal och om en gärningsman skulle avrättas skulle detta kanske spara mycket lidande. Men vem skulle vilja ha gärningsmannens liv på sitt samvete, det samvetet som en domare som slår domen måste ha, det samvetet som personen som trycker på knappen till elchocken, inte jag.
Om gärningsmannen är död kan han inte återfalla i brott, man besparar lidande. Men om gärningsmannen är död får personen heller aldrig någon chans att inse vad han/hon gjort. Aldrig en chans att ta sitt ansvar och aldrig en chans att göra något åt det. Många människor som faller i lättare brottsprocesser som gängkriminalitet m.m. får chansen att hitta en annan väg. De får chansen att visa för andra att det finns en bättre väg. Om dödstraff finns kan det uppfattas avskräckande. Men personer som vet att de riskerar dödstraff om det blir anhållna kan ta till desperata åtgärder som ex. gisslansituationer.
Det förekommer att dödsdömda är oskyldiga, detta är ett starkt argument mot dödstraff, att det räcker med att en av tusen dödsdöma där oskyldig så är det inte värt det. Frågar du mig så tar jag gärna till detta argument men samtidigt och även för att jag just anser att även om man är skyldig så är inte detta en straff som man borde dömas till.
Åsikter kring dödstraff kommer ofta från utomstående, som mig, och från anhöriga till offren. Jag efterlyser åsikter från anhöriga till de dödsdömda och framförallt åsikter från dem som det handlar om, gärningsmännen. Vad tycker de själva att de förtjänar? En del personer anser att gärningsmannen själv borde få välja om han/hon ska straffas med döden eller med livstid.
Hur länge skulle hämnden kännas bra efter att din anhöriges mördare avrättats? Lika länge som det skulle göra ont att ha förlorat någon, för alltid med andra ord? Känner man som anhörig att man inte kan släppa det förs än man fått hämnd? Är det värt att lägga ner tid åt att hata någon när man kan lägga den energin åt att minnas allt det fina, vackra och goda med sin anhörige, hedra den bortgångne. Detta låter som att det endast skulle funka i en utopi, jag skulle antagligen vilja ha hämnd, det är ju trots allt en känsla som ligger i vår primitiva natur. Men jag skulle aldrig vilja få ut hämnd med slutet död, nej, hämnd i psykisk form. Jag skulle besöka gärningsmannen regelbundet så länge jag orkade, ända fram till att jag skulle vara säker på att personen skulle förstått vad han/hon gjort mot mig. Då skulle jag fått min tillfredsställande hämnd.
Jag skulle aldrig önska min anhöriges mördare döden och jag skulle verkligen inte vilja att min eventuella mördare skulle dömas till döden. Om mitt liv ska spillas vill jag inte att ännu ett liv ska spillas för min skull, aldrig. Jag skulle vilja se personen i ögonen, se till att personen får livstid, vård och om denne gärningsman visar att han/hon förstått innebörden av sin handling, visar vilja på en förändring, så vill jag att personen ska få en andra chans, släppas fri, få en chans att gottgöra sitt samvete. Aldrig döden.
ge förstagångsförbrytare en andra chans.. efter det har de förbrukat sin "rätt" att inse vad de har gjort när de brutalt har våldtagit, stympat och mördat din 6-åriga dotter. Offret har inte gjort något fel, varför straffa offrets anhöriga men inte förbrytaren och hans/hennes anhöriga?
Det är lätt att sitta nu och skriva den här insändaren skulle jag tro, men jag skulle vilja vara med den dagen då ditt barn har blivit mördat och du tittar in i ögonen på förbrytaren och tänker, "jag ska hjälpa dig"
"straffa offrets anhöriga" det är ingen som påstått att man gör. Det är ju rättsystemet som ska ge staffet i detta läget, rättsystemet har inget å göra med att offrets anhöriga blev "staffade", lidande, utsatta hade jag uttrtyckt det och hela det argumentet faller på att det faktiskt inte är ett straff offrets anhöriga får.
Om jag skulle önska döden åt mitt barns mördare så hade jag ju vart lika dålig som honom/henne. Jag skrev i texten att jag hade velat få hämd, jag hade antagligen inte alls tänkt "jag ska hjälpa dig", nej inte alls. Men jag hoppas verkligen att jag inte heller hade tänkt "du ska dö" utan "du ska få ditt straff, du ska fatta vad du gjort mot mig alla inblandade". Men jag hoppas verkligen att det i det fallet skulle finnas utomstående som skulle tänka "jag ska hjälpa dig".
