Jag är den som längtar efter en trygghet, närhet, en famn att trycka mig in i och bli hållen, fast, kvar. Jag är den som har så mycket att ge, som drömmer om olika repliker att skänka emellan, den som inte trivs ensam.

Men när jag får chansen får jag panik, hittar fel och känner inte känslan. Jag blir osäker och undrar om chansen jag har är något men inte det. Att jag saknar något och inte just det här. Jag är den som, i mitt undermedvetna, mot min vilja, ställer lika höga krav på kärleken som på mig själv.

Och där ligger vi, två själar som pratar om psykologi och om att blotta våra verkliga ”jag”. Det är nära till gryning och solen väcker snart fåglarna till sång utanför ditt myggnätsbeklädda fönster. Ditt linne är kvar på, jag har inte ens försökt att ta av det.

Jag säger:

• Det känns som pollens dans i skymningens sista solsken, som den darrande aspens sista kraft att hålla kvar innan den släpper löven som dansar iväg fritt i vindens oförutsägbara färd. Berätta för mig hur du känner, släpp in mig. Låt vår kärlek dansa som pollenet och löven.

• Det där är filosofi, inte psykologi.

• Är det verkligen inte det?

Jag la till ”verkligen” för att symbolisera att jag verkligen funderade på frågan. Mina muntliga illustrationer var liknelser med vad mitt psyke ville förmedla, är verkligen 2 + 2 = 4?

• Ja det är det! Det är filosofi och inget annat. svarade du.. bestämt.

Du kunde omöjligt veta vad jag nyss tänkt, men jag tyckte att du borde känna mig soppas nu att du borde märka mitt ”verkligen”, att du borde misstänka att jag har en baktanke.

Jag log mot dig, tittade bort och tänkte att du är arrogant.

• Du och dina ord på känslor trivs jag med men jag kan inte ge dig det samma. Det är något med dig som gör det svårt att släppa dig. Men mer ord än ”något” kommer du inte få. lägger du till.

Jag förstår inte hur du menar, jag vet inte vad jag ska säga. Jag ger dig en förvånad blick av din vändning och säger:

• Så arrogant är du nog inte ändå. Hur menar du? sedan fundera jag på om jag verkligen menar det, att du inte är arrogant.

Du skrattat till, ler lite grann, är tyst lite grann. Sen säger du med en allvarligare ton:

• Det är något med dig sa jag ju. Det är något hos dig som får mig att dras till dig, det är något hos dig som gör att det är svårt att släppa dig. Det går inte att sättas fingret på, det är vackert, abstrakt och jag är inte van att inte kunna förklara något ens för mig själv, mina känslor utan ord. Att inte ens få ordning på det i tankarnas icke-verbala värld. Men det är allt, jag vet inte om det räcker för dig. Det räcker för mig.

• Jag är din vän och vi lär oss av varann, det är ett av skälen. Du är min vän och vi lär oss av varann, bara ett av skälen. Ge oss en chans, vi kan lära av varann, det är ett av skälen.

Jag har en fasad
som är cool och hård.
Jag vill inte ha romantik,
jag söker inga råd.

Om kärleken kommer mig nära
stöter jag den bort.
Jag vill ha det
känslolöst och rått.

Jag bryr mig inte
om vad du tycker.
Låt mig vara
när jag på axlarna rycker.

Jag har inte mycket
mer att berätta.
jag har ingen hunger efter kärlek,
inget att mätta.

Jag säger sanningen,
tro på mina ord
Jag vill inte vara sårbar,
till det har jag inte mod.

Han hade två alternativ, två val av framtid, en i vardera hand. I höger hand vägde hon som skulle ge honom så mycket kärlek, alltid vara honom trogen, hon som han visste kunde vara en trygghet. Han visste bara inte om han kunde ge tillbaka all den kärleken, inte heller har han försökt. I vänster hand vägde hon som han kunde ge allt sin kärlek till, hon som fick honom att känna hur mycket han hade inom sig att ge, hon som han kunde måla upp bilder av hur deras mornar skulle se ut. Han visste bara inte om hon kunde ge honom det samma, inte heller har hon försökt.
   De båda saknar samma sak, de båda har saker den den andra inte har. Vem väger mest?

Okej jag kan inte låta bli att lägga upp ännu ett YT-klipp, härliga Norrsveden.

Kasper gästbloggar, läs och njut.

Frys, ihop med mig.

Kyla och du kryper närmare mig, in i min famn. Sommarens havsbris får dina nätta armar att bli knottriga och i solnedgångens ljus är du vackrare än vad havets sång är lugnande.
   Kyla och jag trycker dig närmare mig, din varma bröstkorg mot min. Du är så varm. Varbergs festning och vi har utsikt bort till Apelviken, högst upp och vi känns som kung och drottning över allt vi ser. Bakom oss hörs min sommarstads brus. Jag vill inte att det ska ta slut, jag vill kyssa dig nu.
   Det gör jag och kylan utifrån glöms bort, byts ut mot en härlig känsla i magen, hela jag blir varm av att kyssa dig. Våra händer fingrar över kurva för kurva och ibland tar du till naglarna på min rygg, upp i mitt hår. Här, med dig, trivs jag.

Jag kan inte förklara ens för mig själv vad det är jag känner men det bryr jag mig inte om. Du och dina ord på känslor trivs jag med men jag kan inte ge dig det samma. Det är något med dig som gör det svårt att släppa dig. Men mer ord än ”något” kommer du inte få.

Du säger det känns som pollens dans i skymningens sista solsken, som den darrande aspens sista kraft att hålla kvar innan den släpper löven som dansar iväg fritt i vindens oförutsägbara färd. Du säger berätta för mig hur du känner, släpp in mig. Låt vår kärlek dansa som pollenet och löven.

Jag förstår inte hur du menar, jag vet inte vad jag ska säga. Det är något med dig sa jag ju. Jag kan inte förklara ens för mig själv.

Det är något hos dig som får mig att dras till dig, det är något hos dig som gör att det är svårt att släppa dig. Men det är allt, jag vet inte om det räcker för dig. Det räcker för mig.

Det är något hos dig, jag vet inte vad, det är något som inte fingret kan sättas på, något vackert. Något som håller mig kvar. Men att inte veta vad, det vet jag inte, om det räcker för dig. Det räcker för mig.

Det är så abstrakt och jag är inte van att inte kunna förklara något ens för mig själv. Men det räcker för mig.

 Den här är till dig, personligen. Utav mig, skriven som om den är av dig.

Jag har inte tänkt så mycket på vad kärlek är, jag har bara gjort de som känts rätt i stunden. Kanske inte alltid det rätta, kanske inte alltid det sämsta. Men mina känslor har jag i alla fall anpassat mig till.

   Jag har inte tänkt så mycket på hur kärlek känns för andra, jag har bara sagt till dem som jag känt, har jag inte känt något har jag sagt dem min känslolösa logiks svar. Kanske inte alltid de rätta, kanske inte alltid der sämsta. Kanske inte alltid de dem velat höra. Men då jag inte förstår deras känslor orkar jag inte försöka förstå, då anpassar jag mig alltid till min verklighets logik.