Jag är den som längtar efter en trygghet, närhet, en famn att trycka mig in i och bli hållen, fast, kvar. Jag är den som har så mycket att ge, som drömmer om olika repliker att skänka emellan, den som inte trivs ensam.

Men när jag får chansen får jag panik, hittar fel och känner inte känslan. Jag blir osäker och undrar om chansen jag har är något men inte det. Att jag saknar något och inte just det här. Jag är den som, i mitt undermedvetna, mot min vilja, ställer lika höga krav på kärleken som på mig själv.