Jag låg och tänkte igår, som jag alltid gör i ca 2 h innan jag somnar, på något jag inte minns nu men som jag vet att jag ville skriva om här. Det stör mig att jag inte kommer på det. Jag är nyfiken. Det handlade om att jag i vanlig ordning drog någon fråga och resonerade kring den som så klart slutade det med att jag hade fel, klagade lite på mig själv och sen fick jag ett slutgiltigt svar som var halv lummigt och oklart. Lämnade mycket luft åt fler tankar.
   Synd för de tankarna för de kommer inte kunna få sin luft om de inte får de första tankarna. Fan. Jobbigt. JAG VILL KOMMA PÅ DET.
   Det handlade om en kommentar jag fått, som jag tog åt mig av och kom på att jag inte höll med resonemanget i den och att jag kom på ett annat som var bättre men såklart motsägande mot mina tidigare verderingar kring frågan. Jag är fortfarande nyfiken. Kommer antagligen få fortsätta att vara det.

Imorgon, låt trailen tala för sig själv.

Jag gjorde det.

 

Jag drömde att jag hade ett barn i natt.

Barnet var så bra, den grät inte, den kunde prata men var fortfarande soppas liten att den hade blöjor. Jag stod i mitt rum med mitt barn på min höft, kollade mig i spegeln och såg mig som mamma. Det var fint, vi dansade runt lite och jag frågade mitt barn om den va hungrig, barnet svarade ja och jag gick upp till köket för att hämta sill och potatis med något mer som jag inte minns, hela tiden var jag fullt medveten om att mitt underbara skötsamma barn satt nere i mitt rum helt utan att jag behövde oroa mig, den skulle va kvar där när jag kom tillbaka. Mamma kommer, min mamma, och frågar mig något om mitt matval, jag säger något och får hennes övertygelse. Tar maten och går mot trappan just som mitt alarm på mobilen ringer.
   Jag fick inte ens veta om mitt barn var en flicka eller en pojke. Nu förstår jag varför man blir så exalterad(Carla och Elliot - Scrubs) av att få veta könet på sitt barn. Det är inte precis kul att gå omkring och kalla den för just det, "den".

I mitt framtida liv, som fredsikon, så ska jag hela tiden tampas med mig själv, pressen och andra motsägelsefulla aspekter som inte håller med mitt tankesätt. I mitt framtida liv, som såå kommer att ske (inte), så ska jag resa jorden runt, bli övergrym på engelska, träffa presidenter, präster, hemlösa, nudister, alkoholister, rasister, ja allt vad jag kan komma på och lära mig saker från dem. Sen ska pressen klaga på mig och jag ska klaga på dem.
   Jag tänkte de också, jag ska bli soppas framgångsrik och ha så mycket makt att jag blir ett hot mot någon diktatur, Nordkorea typ. Så dem tillfångatar mig och håller mig fängslad, torterar mig, våldtar mig, bryter ner mitt psyke, ja ni vet, som på film. Men sen ska ja på nått sätt, har inte listat ut hur än, ha tillgång till något sätt att skriva, så att jag varje dag kan skriva ner hur jag har det i mitt fängelse, skriva om bra saker, som min familj, mina vänner, bra upplevelser, så ska meningen med de vara att de ger mig hopp.
   Sen efter några månader när Sveriges regering har fått med sig EU och typ resten av världens alla demokratier och människor som bryr sig, har tjatat hål i Nordkoreas huvuden så släpper de mig, jag kommer hem, publicerar allt jag skrivit i en bok och fortsätter mitt arbete, räddar världen, får alla diktaturer att falla och eliminerar all orättvisa i världen.



Det låter som en bra plan va? Jag har tänkt på allt, till och med möjligheten att bli satt i fängelse av en diktatur som känner sig hotat av mitt stora framtida inflytande.

Sensation White närmar sig och jag är inte överexalterad, det är nog bra, så att jag kan bli det när vi närmar oss. Det är så sjukt att vi faktisk ska dit, att det faktiskt är verklighet.
   Vi kommer stå där mitt i ett hav av vitklädda människor som rör sig i takt och älskar musiken lika mkt som jag. Ett hav av 30 TUSEN vitklädda människor, när Axwell drar In The Air, snacka om adrenalinkick. Hög puls, massa svett, mitt mål ska nog va att va hes i tre dagar efteråt, i så fall så har jag lyckats.



Sen på natten kommer det att komma en farbror haffa som knackar på bilrutan och botsätter oss för kampning i vår hyrda buss. Så att vi kommer få betala lika mkt som vi ändå hade betalat för ett boende. Men vet du var kära läsare... Det hade vart värt det.

Okej jag kan inte låta bli att lägga upp ännu ett YT-klipp, härliga Norrsveden.

Underbara Trams!



Förrästen, Dunkadunkalåten finns på spotify.

"Ingen är perfekt"

Kan man va perfekt för sig själv, ingen har ju samma uppfattning om allt mer än sig själv, eller är sig själv den sista man är perfekt för?

Följ min blogg med bloglovin

För att låta nördig i vanlig ordning och skriva nått halv osammanhängande så ställer jag mig en livsbejakande fråga. Vad är äkta lycka, och vilken lycka ska man sträva efter, vilken håller längst och vilken har bäst konsekvenser?

Att bli lycklig för att någon säger att man ser extra smal ut idag kan kännas bra, men blir man då lycklig för något som verkligen spelar en stor roll i strävan efter ultimat lycka i våra liv?
Skönhet, det är något jag bråkar med mig själv hela tiden om det är något som gör en lyckligare? Ur en evolutionär syn så behöver man va vacker för att va attraktiv för att få en partner, ankhannar är färgglada, påfågelhannen har sin präktiga skärt och så vidare, ser man det så, så är det ju jätte naturligt att vi är så nojiga om vårt utseende.
Men frågar jag min mamma om hon tycker att det är viktigt hur en partner ser ut så svarar hon nej, hon tycker att det intellektuella bytet är viktigare. Jag tror att det spelar mer roll i min ålder. Men utseendet behöver inte spela någon roll i längden, man söker ju efter en partner som har den personlighet som passar en själv.
Utseendet ger insidan en chans, åh nu bråkar det med mig igen. Varför bryr jag mig om mitt utseende då? Faller för samhällets normer och försöker samtidigt bryta mig loss som en tonårsrevolt, ack så naturligt och vanligt, normalt. Varför språkar man emot idealet och samtidigt låter sig själv falla för det?
Många mår dåligt idag på grund utav dessa saker, man strävar efter fel sorts lycka. Den person vi ställer störst krav på är oss själva.

Lycka har definierats på många sätt och vi kommer alltid att fortsätta att definiera det, fråga oss vad det är. Skriva nya texter, föra fler diskussioner, och utveckla våra tankar om det i resten av vår historia.

Jag hittade massa bilder som Mommo tagit. Jätte bra övningsmaterial!

Hur go dag har jag inte haft idag då? Asgo, hur den gick till orkar jag inte skriva ner, de blir bara ännu en vertion av vad som står på Louise blogg. Jag kommer hem och är halvlullig, vid 9, mamma och pappa märker det inte. Jag visar dagens köp som jag brukar göra däribland två par trosor, vilka som visar sig vara en stolek S och en stolek L. "Jaha då köpte du trosor till mig med då, tack vad söt du är gumman" säger mamma.

Det är mörkt, min innebandy träning är slut och påväg hem häller jag ut de sista vattnet från min vattenflaska samtidigt som jag hör någon gångare bakom mig. Vem det är orkar jag inte ta reda på och går asfaltsvägen hem, trött, sakta. Gångaren bakom mig kommer närmare och jag lyckas verka oberörd, jag är ändå övertygad om att det är någon hederlig person.
   Närmare, nu går personen snart ikapp mig tänker jag just när personen stannar till bakom mig, vid en papperskorg som jag vet finns där. Jag hade inte noterat att jag gått förbi den men efter att ha gått den vägen så många gånger så var jag säker att så var läget. Mycket riktigt hör jag hur personen öppnar papperskorgen, konstigt tänker jag, jag hör ju ingen hund.
   Det hela går fort och den bakom mig hinner ikapp mig snabbt, när det är dags att gå ikapp mig märker jag hur personen ökar på stegen och jag känner hur den tänker att den hoppas att vi ska ta olika vägar där asfaltsvägen delar sig. Precis när vi är jämsides kröker vägen, vi går åt olika håll och jag passar på att kolla upp vem det är. Det var en kvinna med blont hår och en liten vit hund. Inte konstigt att jag inte hörde den lille ulltussen tänker jag.

Mina tankar glider iväg på varför personen ökade på stegen när hon kom ikapp mig. Varför gör man så, varför vet man inte om man ska hälsa på personer man möter som man vet vilka de är och vet att dem vet vem jag är också? Det är ju töntigt, man vet inte om man ska kolla upp, kålla bort, hit eller dit. Likadant kan de bli ibland när man möter någon man inte vet vem det är, kolla upp, bort, hit eller dit?
   Skolan är befriad från dessa jobbiga möten med de personer som man tvekar om man ska hälsa på vid ensama möten. Men inte vid dem man känner aningen bättre, som man självklart skulle hälsa på vid ett ensamt möte utanför skolan. Då är de likadant, kolla upp, bort, hit eller dit?
   Jag vet själv att jag blivit posetivt överraskad av att folk hälsat på mig, aldrig har jag tyckt att det vart en negativ grej. Så vad jag kommer fram till är att jag borde hälsa mer i alla fall vid ensama möten, skolan har jag inte helt bestämt mig vid än. Men jag borde egentligen hälsa mer där med.
   Jag borde stanna och prata mer också! Att låtsas som att man har brottom bara för att man inte känner sig bekväm att ta steget (eller snarare att inte ta steget), att stanna är ju jätte töntigt, speciellt när det handlar om någon man vet skulle uppskatta det.

Åh va jag är jobbig och typiskt mig hela tiden, visst Louise? ;) Du behöver inte ge mig något sarigt invecklat, känslomässigt och långt svar om dödsstraff, det är lugnt.

Det har varit mycket kärlek på bloggen på sistone, mycket invecklat och känslomässigt, sån är jag. Men jag tycker faktiskt om att va rolig ibland med. Men de garanterar jag inte att jag lyckas med. I varje fall tycker jag om att få kommentarer och tänkte därmed börja att sätta frågor till mina läsare lite mer.

Så här kommer en:
Jag hade en partylista på spotify, den va helt awesome! Sen la jag ut den, collaborative, på Facebook och någon jävlel tog bort alla mina låtar och la in massa Breaking Benjamin! Idiot, jag blev sur och tänker verkligen inte försöka lyssna på BB-idiotenlyssnarmusik för det. Jag gjorde en ny, bättre, min musiksmak, collaborative. Det är meningen att folk ska få lägga in musik på den, men bara om de e sjukt bra musik, de får ta bort med men bara om det inte är sjukt bra musik. Så, ska jag publicera den här? Med risk att någon av er läsare är en idiot, men det tror jag inte.

Det är kul hur jag lever mig in i att ha skit många läsare(det har jag inte) och hur min musiksmak är bäst, ingen protest.

Vad tycker du om dödstraff?

Kasper gästbloggar, läs och njut.

Frys, ihop med mig.

Kyla och du kryper närmare mig, in i min famn. Sommarens havsbris får dina nätta armar att bli knottriga och i solnedgångens ljus är du vackrare än vad havets sång är lugnande.
   Kyla och jag trycker dig närmare mig, din varma bröstkorg mot min. Du är så varm. Varbergs festning och vi har utsikt bort till Apelviken, högst upp och vi känns som kung och drottning över allt vi ser. Bakom oss hörs min sommarstads brus. Jag vill inte att det ska ta slut, jag vill kyssa dig nu.
   Det gör jag och kylan utifrån glöms bort, byts ut mot en härlig känsla i magen, hela jag blir varm av att kyssa dig. Våra händer fingrar över kurva för kurva och ibland tar du till naglarna på min rygg, upp i mitt hår. Här, med dig, trivs jag.

Jag kan inte förklara ens för mig själv vad det är jag känner men det bryr jag mig inte om. Du och dina ord på känslor trivs jag med men jag kan inte ge dig det samma. Det är något med dig som gör det svårt att släppa dig. Men mer ord än ”något” kommer du inte få.

Du säger det känns som pollens dans i skymningens sista solsken, som den darrande aspens sista kraft att hålla kvar innan den släpper löven som dansar iväg fritt i vindens oförutsägbara färd. Du säger berätta för mig hur du känner, släpp in mig. Låt vår kärlek dansa som pollenet och löven.

Jag förstår inte hur du menar, jag vet inte vad jag ska säga. Det är något med dig sa jag ju. Jag kan inte förklara ens för mig själv.

Det är något hos dig som får mig att dras till dig, det är något hos dig som gör att det är svårt att släppa dig. Men det är allt, jag vet inte om det räcker för dig. Det räcker för mig.

Det är något hos dig, jag vet inte vad, det är något som inte fingret kan sättas på, något vackert. Något som håller mig kvar. Men att inte veta vad, det vet jag inte, om det räcker för dig. Det räcker för mig.

Det är så abstrakt och jag är inte van att inte kunna förklara något ens för mig själv. Men det räcker för mig.

 Den här är till dig, personligen. Utav mig, skriven som om den är av dig.

Jag har inte tänkt så mycket på vad kärlek är, jag har bara gjort de som känts rätt i stunden. Kanske inte alltid det rätta, kanske inte alltid det sämsta. Men mina känslor har jag i alla fall anpassat mig till.

   Jag har inte tänkt så mycket på hur kärlek känns för andra, jag har bara sagt till dem som jag känt, har jag inte känt något har jag sagt dem min känslolösa logiks svar. Kanske inte alltid de rätta, kanske inte alltid der sämsta. Kanske inte alltid de dem velat höra. Men då jag inte förstår deras känslor orkar jag inte försöka förstå, då anpassar jag mig alltid till min verklighets logik.

Våld.

Genelarisering:
Kvinnor låter känslorna styra i kärlek medan män låter känslorna styra i våld.

Ett exempel:
Min manlige klasskompis tycker att: dödstraff är rätt, speciellt om man våldtagit 20 små barn och mördat dem sen.
Jag tycker att: dödstraff aldrig är rätt, gärningsmännen borde få vård, få dåligt samvete, känna ångest, å gör de inte de kan de gott sitta inne på livstid.

Min generalisering och mitt exempel på de sår många motargument, det är meningen. Jag håller inte med om genelariseringen, det satt 3 till män, nån pojk, vid bordet när vi talade om detta, en av dem höll med min åsikt. Jag håller inte till fullo med om att exemplet var ett bra i detta ämnet.
   Exemplet påstår lite att min klasskompis bara grundar sin åsikt i sina känsor och att jag inte gör det. Var min klasskompis åsikt grundar sig vet ju inte jag men jag vet att mina känslor säger till mig att jag aldrig skulle tycka att de skulle kännas rätt med dödstraff. Jag känner att jag aldrig skulle önska min eventuella våldtäcksman och mördare döden. Så känner jag nu, när jag inte vart med om de och när ingen i min närhet vart med om nått liknande.
    Men kan känslorna som styr våldet ligga i grund hos käleken? Man slår av ilskan, rädslan, ex. slå ner någon som gjort någon man älskar illa.
   Är våld bara fysiskt? Jag skulle vilja påstå att skälla ut någon, få den att må dåligt, att lika mycket det är våld, psykiskt våld. Min åsikt att man borde få gärningsmän att få ångest är lika mycket våld det med i så fall.
   Kan jag dra generaliseringen att män använder sig av fysiskt våld medan kvinnor använder psykiskt, när man väl tar till våld. Ja, den generaliseringen tycker jag faktiskt att jag kan stå för, den gäller inte alla men över lag.
   Vad tycker jag är bäst då, fysisk- eller psykiskt våld? Pryskiskt, helt klart, men jag tror också att det är väsrt. 

Min dator är taskig, tycken, osnäll, jävlig, kirki, tjivig, dålig och efter sin tid! Igår fick jag spader.

Min kusin gillar det här med listor och utmanar mig.

Regler:
Det här är svårare än du tror!
Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn.
Allasvar måste vara riktiga, hitta inte på ord.
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt
får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två
gånger eller skriva ditt eget namn som svar. (Förutom på fråga 1)

1. Vad heter du? Sara
2. Ett ord på fyra bokstäver: Suga
3. Flicknamn: Sibelle
4. Pojknamn: Sixten
5. Yrke: Snickare
6. Färg: Safir
7. Klädesplagg: Spetstrosa
8. Mat: Spenatsoppa
9. Sak i badrummet: Spolknapp
10. Plats/stad: Skene
11. En orsak att vara sen: Slöshasarighet
12. Något man skriker: Spring
13. Film: Sindruella
14. Något man dricker: Sprit
15. Band: Slagsmålsklubben
16. Djur: Struts
17. Gatunamn: Skepparevägen
18. Bil: Saab
19. Sång: Socker

Gatunamnet var det svåraste.

Jag utamanar ingen, gör den om ni vill.

Pengar.

När man tänker på det så är det lite konsigt hur vi handlar med pengar. Jag menar skulle en utomjordning iakta oss skulle den nog till en början tycka att vårt beteende kring pengar är udda, förutsatt att inte den själv handlar med pengar av nått slag.
   Jag förstår varför det uppkommit och varför det finns ett behov utav det. Men egentligen så är det ju bara papperslappar, metallbrickor och en digitalsiffra vi byter mellan oss och håller så hårt i.
   Vad har det med livet att göra? Hela våra liv sirkulerar kring pengar och handel, något som vi kommit på själva. Hade de inte vart för pengar så hade inte de samhälle vi lever i kunnat gå runt, någon slags byteshandel måste ju ske.
   Jesus sa att man skulle ge bort alla sina rikedomar, alltid ge och aldrig be om att få. Det låter lite som att de hade funkat endå. Om alla gjorde det. På den tid då vi inte var lika beroende av pengar. Girighet.