När jag gör minen samtidigt som jag intressrserat ställer en fråga eller säger ett påstående som inte riktigt hänger ihop, när jag säger något som låter som att jag har en åsikt som jag inte borde ha. Då, då vill jag att du som inte känner mig så bra ska räkna med att jag har en baktanke.
När jag fokuserar på att höra ditt svar, se din reaktion, när jag inte släpper dig med blicken, räkna med att jag efter din respons vill äga dig med en vändning på min osammanhängande start.
Mindgames.
Räkna inte med att jag fattar att du kanske har en baktanke men bli inte förvånad om jag förstår att du har det.

Faktum är att jag förenklar min ägningsteknik så att den blir ohållbar, jag går inte in för det och gör det omedvetet, en dum ovana. Nu när jag tänker på det kommer jag fram till att jag inte gillar det sättet, jag tycker att jag är elak då.
Jag tycker att jag behöver börja skriva mer texter, jag vill klaga på mig själv lite, jag vill komma fram till något och vill sluta använda ordet utvecklas. Jag är beroende av utveckling och nu lät det fint. Utvecklingomanen, den U-beroende, U-pundar'n, U-lagar'n.
Hon med en satans baktanke, har du en?

Åh, poi, jag vill utvecklas.