Jag kan inte förklara ens för mig själv vad det är jag känner men det bryr jag mig inte om. Du och dina ord på känslor trivs jag med men jag kan inte ge dig det samma. Det är något med dig som gör det svårt att släppa dig. Men mer ord än ”något” kommer du inte få.

Du säger det känns som pollens dans i skymningens sista solsken, som den darrande aspens sista kraft att hålla kvar innan den släpper löven som dansar iväg fritt i vindens oförutsägbara färd. Du säger berätta för mig hur du känner, släpp in mig. Låt vår kärlek dansa som pollenet och löven.

Jag förstår inte hur du menar, jag vet inte vad jag ska säga. Det är något med dig sa jag ju. Jag kan inte förklara ens för mig själv.

Det är något hos dig som får mig att dras till dig, det är något hos dig som gör att det är svårt att släppa dig. Men det är allt, jag vet inte om det räcker för dig. Det räcker för mig.

Det är något hos dig, jag vet inte vad, det är något som inte fingret kan sättas på, något vackert. Något som håller mig kvar. Men att inte veta vad, det vet jag inte, om det räcker för dig. Det räcker för mig.

Det är så abstrakt och jag är inte van att inte kunna förklara något ens för mig själv. Men det räcker för mig.