Nu ligger jag här i min håriga soffa, katthår, under mina håriga filt och tänker på vart jag kommit. Det känns bra. Inte håret och inte mina värkande axlar som tröttnat på min ryggsäck som jag burit omkring, utan allt annat. Min otroliga trötthet när jag kommer hem, den känns bra, jag sover så bra. Känslan i magen av en viss någon, den känns bra. Att inte så många läser vad jag skriver, det känns bra.

Och nu, så känner jag mark under fötterna igen.

Anonym:
"du är du. jag är jag. Du är ball, inte för att du bryr dej om mina tankar, men ändå så vill jag få fram att det känns som du gör en klok, dina ord går in, dina ord är så finurliga och kluriga. jag skall finna mej!"

Hörru du Anonym, jag tror att du har fått det här om bakfoten lite grann. För nu är det faktiskt som så att jag visst bryr mig. Jag tycker att det är galet kul att du känner att mina ord går in, att dem är kluriga, finurliga och jag tycker framför allt att det är kul att du känner att dem gör dig klok. Det måste ju va en av de bästa kompimanger jag fått för min blogg. Så Anonym, tack, du gör mig glad.

Och fortsätt kommentera med dina tankar, jag vill höra dem, så det så.

Jag är uttråkad. Min mage är full med jordgubbsfil så jag kan inte ens fördriva tiden med att äta, blogga kan jag göra. Blogga med motivation tristess. Dålig motivation.
Musik kan ljuda i min bakgrund och ge en karaktär åt mina tankar, mina framtidsdrömmar som känns långt bort.
Jag fantiserar sällan om verkliga saker utan förbereder mig för utopiska visioner byggda på framgång ut ur dystopi. Jag använder svåra ord, försöker låta smart och lägger fällerben för mig själv, ramlar, aj, tankens gren når sitt slut, växer inte mer. Jag fantiserar fram en ny gren.