Livet går upp och ner, vi lever för att lära, jag skulle kunna sitta här jag skriva sak efter sak som vi hört om så många gånger förr, som så många innan mig redan konstaterat. Men vad jag egentligen kom att tänka på igår när jag cyklade hem från Louise, i mörkret, kylan, undvikandes vattenpölar. Var hur vi lever för att uppleva nya saker för oss själva som miljoner och åter miljoner har upplevt innan oss. Det är inte lätt att va unik och göra något helt nytt. Man upplever saker som ligger i sin tid. Om jag vill göra något nytt så måste jag upptäcka något nytt. Min chans - kemi. Men känslan av att upptäcka något nytt kommer ändå vara upplevd utan någon annan innan mig.
    Inte lätt att vara unik alltså? Nu kommer min vändning, min självmotsägelse. Alla är ju unika, ingen är som en annan. En viss följd av upplevelser måste resultera i att en viss upplevelse känns på ett visst sätt. Nu vill jag dra ett exempel men kommer inte på något bra. Vad jag vill komma fram till är att allt vi upplever måste va unikt. Eller?