• Mina föräldrar har inget emot kristna band, de kan bara inte hjälpa att de reagerar på de, jag funderade också jätte mycket på de när jag hörde dem första gången, jag kom fram till att jag gillade dem i vilket fall.
• Jag tror sverige behöver ett nytt, fräscht och coolt band som är kristet, balans, blandning. I varje fall så vill jag ha ett i listan av band som jag gillar.
• Och ärlig talat, bortsett från de som tänker för mycket, så alla de som inte bryr sig, inte är insatta, dem kommer inte bli mer insatta för det, dem kommer inte bry sig mer endå.
• Jag måste lära mig när man ska använda "dem" eller "de".

[Ingenting] - Tomhet, idel tomhet

Sträva

Det här talet ska handlar om relationer och då ställer jag mig själv frågan: Vad är det som gör de bästa relationerna?

De som man hittar av sig själv, de som man bara växer ihop med eller de som man gör allt för att få, är det skillnad på hur bra dessa två exempel av relationer är? Kan man generalisera på det sättet? Vänskap ska vara enkelt, man behöver bara vara sig själv med sina vänner och relationen ska inte behöva radikalt förända ens levnadssätt.

Men är förhållanden lika enkla? Går det att bara växa ihop utan problem och att behöva anpassa sig så mycket till en annan människa? En del skulle svara ja, det är ingen pers om man vill det, men jag är inte riktigt lika övertygad.

För mig är ett förhållande något man kämpar för, inte tar för givet och något som faktiskt blir jobbigt ibland, man tar sig igenom kriser, man svävar på rosa moln. För jag tror att sanningen är den, att utan alla nergångar så skulle vi aldrig lära oss att uppskatta uppgångarna.

Hur hittar man den rätta då? Jag skulle säga, genom att vara sig själv. Genom att bli vän med sig själv, trygg och bekväm. Samtidigt har begreppet att vara sig själv ett oerhört stort spektrum av förklaringar till vad det innebär. Man kan veta vem man vill utvecklas till att bli men kan det innebära att man utvecklas till någon annan än sig själv, kan man sträva efter att bli en bättre människa och finna något nytt hos sig själv på vägen?

Nu har jag suttigt och skrivit CV, man lär sig mycket om sig själv av det. Som när Dr Cox vill att JD ska skriva sin egen utverdering för att få en självinsikt. Liseberg som nog redan är förstått va arbetsplatsen som jag sökte till. pDet kan nog vara kul, troligtvis får jag jobb på Olof-Markus till sommarn men får jag Liseberg så tar jag ju de före, en ny erfarenhet.
   Nu när jag skrivit denna seriösa personlighetsbeskrivningen så har jag lite fastnat lite i det, låta vuxen och framhäva mig själv somen seriös överkvalificerad och social nörd. Är det en sånn som de letar efter, eller efter en skojjare som alltid kan dra ett fint skämt för att lätta upp stämningen, göra lisebergsgästernas vistelse till optimal, kan jag vara den personen? Med lite träning, erfarenhet, självsäkerhet, bli bekväm och säker i arbetet, ja de tror jag absolut.  ?

Vad är det som verkligen spelar roll i frågan om vem man är? Vad är onödigt att sträva efter och vad är inte det. Är det vad man strävar efter som spelar roll eller varför? Eller att man gör det, strävar efter något. Vi rör oss, ni står still.
   Att vara häftig, att vara sig själv. Att se bra ut, att känna sig bekväm. Att vara egoistisk, att inte vara det. Att bli smart, att dölja en egenskap. Vad man än strävar efter så tror jag inte att det handlar om vad man strävar efter utan varför, och att bibehålla båda fötterna på jorden.
   Jag tänker alldeless för mycket på vad folk tycker om mig. Jag borde sträva efter att sluta bry mig, men hur, är det bra att inte bry sig alls, borde jag bara sträva efter att bry mig mindre, vart går gränsen? Båda fötterna, ner, jag står stadigt... Balans, allt handlar om balans.

Nu har jag äntligen fått min dator, jag skriver detta på den i detta nu! Underbart.

 Datorn säger hej.

Ett hej som betyder lycka och glädje, ett hej som betyder att det ska bli fart på bloggen igen, ett hej som betyder bildsönderlekning, musiknörderi och stillasittande. Ett hej som betyder hej.

Idag drog jag en tankegång som slutade i att allt var onödigt, vänskap, utbildning, livet, hela grejen, onödig. En sån där ofrivilligt ledsam tankegång som jag inte alls kommer ihåg längre. I stunden verkade den vettig, nu helt korkad.
   Det var en sån där tankegång som troligtvis hade fallit om jag försökt argumentera den med ord, en sånn som bara funkar genom en besviken övertygelse i någons huvud. Jag gillade den inte i stunden och jag visste redan då att jeg ändå senare skulle glömma bort den, håna den.

Imorgon blir jag just det, mitt sista år som tonårning, min sista termin i gymnasiet, min första höst utan skola. Jag sitter och dricket kaffe nu, läste tidningen innan, mitt rum ser ut som en liten lägenhet enligt bror. Vuxen, vuxen, vuxen! Vilket fult ord! Så skriver jag lite extrautropstäcken så att jag tappar ful-ords-poäng, fjortisutropstäcken-med-ett-mellanslag-emellan !!!

Så när min spotifyalias är så mogen så firar vi det med sänkande fulords-poäng spellistan.

Någon som lagt märke till hur mina siffegivna inlägg inte längre stämmer i orning?

...Och får presentkort på IKEA händer det här:

Före.

Under.

Efter.

Va fan ska jag göra nu?

Sjuk nyår, ett slut, en början och jag tänker se glaset som halvfullt. Jag trodde att jag skulle vara bakis idag, jag trodde att jag skulle ha ångest, men inte. Jag är trött och lättad. Jag var den som grät i år, klassiskt att någon alltid ska göra det, jag var den som äntligen sa vad jag känner och jag ångrar ingenting.
   Så åter till va fan ska jag göra nu, i år? Jag ska lära känna mig själv, jag ska lära mig lyssna på mina känslor, jag ska lära mig att inte hålla inne, jag ska va stark, jag ska ha roligt.
   Jag ska bli DJ, jag ska resa utomlands så längt jag kommer och jag ska åter, ha så jävla kul.