Jag tänker göra en ny design, vem vet, det kanske botat min IBI-sjuka.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag har drabbat av den omtalade ingen-blogg-inspirationssjukan! En sjukdom som sprids över landet och senast jag hade denna blev den så allvarlig att jag la ner min dåvarande blogg.
Symtom är brist på skapar vilja, för mycket plugg, tyckande att bloggar är patetiska och den mest påverkande symtomen - ett liv.
Sjukdomen kan variera i hur vida allvarlig den är, både kroniska och tillfälliga insjungningar förekommer och än så länge finner man inget bättre bot än uppmuntran.

Vår, kvittifiering, det är ett fint ord, betyder bli förälskad. Jag vill bli kvittifierad nu, skaffa mig en efterlängtad trygghet.

(stamceller = från embryon (innan foster))

Svar av Alexandra:
Det är svårt att ta ställning till stamcellsforskning. Jag tror det behövs tydliga regler och gränser utifrån samhällets moral. Forskningen kan hjälpa och bota många människor, men jag tror även tekniken kan missbrukas av fel människor. It’s a tricky one.

Svar av Emma:
Ja. Det kan hjälpa otaligt många i framtiden. Så länge ett hjärta och ett nervsystem inte existerar så finns enligt mig inget medvetande. och är därmed inte ännu en människa.

Svar av Elise:
OM DET RÄDDAR LIV SÅ WHY NOT..

Svar av Karin:
Jag tycker att det är okej faktiskt.
Även om det är liv, så anser jag att det ännu inte är en människa.
Dessutom anser jaag att "mänskliigheten" sitter i själen, och den flyttar väl bara vidare, om den nu ens har "flyttat in" vid det här stadiet.

Det finns många sätt att se det på, på Wikipedia står följande: "den viktigaste källan för humana stamceller är aborterade foster." (Dem blandar ihop det lite med att säga aborterade FOSTER istället för EMBRYON, men jag tror att det är embryon de menar.)
Då undrar jag, är det någon avgörande moralisk skillnad mellan abort och stamcellsforskning? Man brukar säga att det som ska bli ett barn för människor är ett embryo mellan andra till åttonde veckan, i Sverige får man göra abort fram till 18e veckan sen behöver man en tillåtelse från Socialstyrelsen.

Så, vad tycker vi om detta?

Vi kollar för mycket på TV, trygghetsnarkomanerna. Jag har fått lära mig att inte prata med främlingar, framför allt inte gubbar och luktar dem konstigt blir det ett stort NO NO! Grundtanken är bra men när skulle jag lära mig att dem jag inte känner (och då menar kan inte på dagis, i skolan, jobbet eller fritidsaktiviteten, utan i de hemska farozonerna, på stan, krogen m.m.), dem kan jag lära känna?
I fredags bjöd jag en främling på kaffe, en äldre man som jag bara hälsat på förut, det var riktigt trevligt och jag tror att han blev glad. När jag åkt utomlands har det hänt många gånger att män, framför allt män men inte bara, kommit fram till mig för att prata, vara trevliga och artiga. Men jag har en liten varningsklocka inbyggd i mig som säger spring, ta dig här ifrån, jag ger dem inte ens en chans. Han vill köpa mig för femtio kameler, ja ja, då kan jag ju samtala med honom och berätta att det inte funkar så i min kultur.
Något jag lärt mig som funkar bättre är att ge folk en chans, om det nu är så att någon beter sig opassande, säg ifrån. Det är inte lätt, jag vet, jag har svårt för det, vi tjejer måste ju passa oss för att inte bli våldtagna om något... Men gränsen går inte vid de då någon börjar prata med en, självklart måste man utgå från varje enskild situation, att sätta en gräns är något jag fått lära mig. Generellt sett så tror jag att i alla fall att när en främling börjat prata med mig och jag flytt, så har majoriteten bara velat vara sällskapliga. Jag har sagt det förut och säger det igen, jag är hellre blåögd än synisk.