Kent-fans, innan håller vi oss till oss själva, våra egna gäng, den svenska mentaliteten, fega och lagom, generalisering som vi hatar.  Men näst längst fram och så här nära står inte ens vänner om de inte måste, ingen känner varann men man börjar snart uppfatta vilka som står runt omkring;
Vänster - en häftig medelålders, kort kvinna och jag lider med henne att hon antagligen inte ser så mycket för räckhängar- Samiälskade-  och nått-år-yngre- (än mig) tjejgänget står på bredd framför. Till höger står axelbråkande-vill-vara-längst-fram-tjejen och bakom en lång kille som fångar allt Sami kastar, när han inte fångar nått och inte klappar/håller armarna uppe vilar han dem på mig, mysigt främling.
Jocke kastar ut ett plektrum till de som står i mitten, Sami sprutar vatten på de sina, oss, mig. All energi riktas mot scen, så klart.. Kärlek, gemenskap, adrenalin, fan va kent är bra.