De e så.

Jag är den som längtar efter en trygghet, närhet, en famn att trycka mig in i och bli hållen, fast, kvar. Jag är den som har så mycket att ge, som drömmer om olika repliker att skänka emellan, den som inte trivs ensam.

Men när jag får chansen får jag panik, hittar fel och känner inte känslan. Jag blir osäker och undrar om chansen jag har är något men inte det. Att jag saknar något och inte just det här. Jag är den som, i mitt undermedvetna, mot min vilja, ställer lika höga krav på kärleken som på mig själv.


Galen snubbe i busskur - kungsportsplatsen.

Tankens värld:
Med någon för att inte vara ensam. Det är vad jag är. Ensam? På egen fot, bägge på jorlden?


IRL:
Hej.

Hej.

Är du begränsad?
Jag vet inte äns vad du heter eller varför jag sitter här, jag blev utslängd.

Jag heter Sara.

Är du begränsad?

Du pratar i gåtor och rapparkalja.

Spelar det någon roll? Jag menar jag vill bara kunna träffa någon och sätta mig vid ån och prata om allt och ingenting, om livet, bara gå runt och strorsa. Du är trevlig. Du är rädd för mig.

Okej... Vad kul att du tycker att jag är trevlig.

Skulle du kunna dejta någon som mig? Eller är du begränsad? Om jag gav dig mitt nr, skulle du våga ringa mig då? Du är säkert rädd för mig. Du är söt och trevlig. Jag är utslängd.
Är du begränsad?


Jag vill inte ha ditt nr på grund utav att jag inte är intresserad utav det. Jag är inte rädd för dig, du verkar ofarlig.

Jag vet inte äns vad du heter, eller varför jag sitter här. Du är begränsad.


Jag heter Sara.

(Samma visa 5 ggr till)

Jag har satt mig i klistret

Och jag vet inte om jag vill eller hur jag i så fall ska komma loss.