• Mina föräldrar har inget emot kristna band, de kan bara inte hjälpa att de reagerar på de, jag funderade också jätte mycket på de när jag hörde dem första gången, jag kom fram till att jag gillade dem i vilket fall.
• Jag tror sverige behöver ett nytt, fräscht och coolt band som är kristet, balans, blandning. I varje fall så vill jag ha ett i listan av band som jag gillar.
• Och ärlig talat, bortsett från de som tänker för mycket, så alla de som inte bryr sig, inte är insatta, dem kommer inte bli mer insatta för det, dem kommer inte bry sig mer endå.
• Jag måste lära mig när man ska använda "dem" eller "de".

[Ingenting] - Tomhet, idel tomhet

Sträva

Det här talet ska handlar om relationer och då ställer jag mig själv frågan: Vad är det som gör de bästa relationerna?

De som man hittar av sig själv, de som man bara växer ihop med eller de som man gör allt för att få, är det skillnad på hur bra dessa två exempel av relationer är? Kan man generalisera på det sättet? Vänskap ska vara enkelt, man behöver bara vara sig själv med sina vänner och relationen ska inte behöva radikalt förända ens levnadssätt.

Men är förhållanden lika enkla? Går det att bara växa ihop utan problem och att behöva anpassa sig så mycket till en annan människa? En del skulle svara ja, det är ingen pers om man vill det, men jag är inte riktigt lika övertygad.

För mig är ett förhållande något man kämpar för, inte tar för givet och något som faktiskt blir jobbigt ibland, man tar sig igenom kriser, man svävar på rosa moln. För jag tror att sanningen är den, att utan alla nergångar så skulle vi aldrig lära oss att uppskatta uppgångarna.

Hur hittar man den rätta då? Jag skulle säga, genom att vara sig själv. Genom att bli vän med sig själv, trygg och bekväm. Samtidigt har begreppet att vara sig själv ett oerhört stort spektrum av förklaringar till vad det innebär. Man kan veta vem man vill utvecklas till att bli men kan det innebära att man utvecklas till någon annan än sig själv, kan man sträva efter att bli en bättre människa och finna något nytt hos sig själv på vägen?

Vad är det som verkligen spelar roll i frågan om vem man är? Vad är onödigt att sträva efter och vad är inte det. Är det vad man strävar efter som spelar roll eller varför? Eller att man gör det, strävar efter något. Vi rör oss, ni står still.
   Att vara häftig, att vara sig själv. Att se bra ut, att känna sig bekväm. Att vara egoistisk, att inte vara det. Att bli smart, att dölja en egenskap. Vad man än strävar efter så tror jag inte att det handlar om vad man strävar efter utan varför, och att bibehålla båda fötterna på jorden.
   Jag tänker alldeless för mycket på vad folk tycker om mig. Jag borde sträva efter att sluta bry mig, men hur, är det bra att inte bry sig alls, borde jag bara sträva efter att bry mig mindre, vart går gränsen? Båda fötterna, ner, jag står stadigt... Balans, allt handlar om balans.

Idag drog jag en tankegång som slutade i att allt var onödigt, vänskap, utbildning, livet, hela grejen, onödig. En sån där ofrivilligt ledsam tankegång som jag inte alls kommer ihåg längre. I stunden verkade den vettig, nu helt korkad.
   Det var en sån där tankegång som troligtvis hade fallit om jag försökt argumentera den med ord, en sånn som bara funkar genom en besviken övertygelse i någons huvud. Jag gillade den inte i stunden och jag visste redan då att jeg ändå senare skulle glömma bort den, håna den.

Va fan ska jag göra nu?

Sjuk nyår, ett slut, en början och jag tänker se glaset som halvfullt. Jag trodde att jag skulle vara bakis idag, jag trodde att jag skulle ha ångest, men inte. Jag är trött och lättad. Jag var den som grät i år, klassiskt att någon alltid ska göra det, jag var den som äntligen sa vad jag känner och jag ångrar ingenting.
   Så åter till va fan ska jag göra nu, i år? Jag ska lära känna mig själv, jag ska lära mig lyssna på mina känslor, jag ska lära mig att inte hålla inne, jag ska va stark, jag ska ha roligt.
   Jag ska bli DJ, jag ska resa utomlands så längt jag kommer och jag ska åter, ha så jävla kul.

Jag gillar den personen som jag håller på att bli, jag gillar den vänskapen som jag utvecklat med mina vänner, den kontakten jag har med min mamma. Jag tycker om egenheter (poi, bji, gaah, plu, mjää, pff, oj hihi osv..), jag brinner för nörderi. Jag talar hellre om vad jag gillar än ogillar, här.
   Nu låter jag fingrarna följa en av alla mina tankegångar (som vanligt):
   Varför kommer jag aldrig på saker att säga då jag borde ha något bra att säga? Ofta kanske det är bra att jag inte hinner säga något men de betyder ju inte att jag inte vill säga något. Som när någon säger nått halvtyket till mig, då skulle jag gärna ha en snabb knäckande kommentar tillbaka. Att komma på dem där kommentarerna i efterhand är jag asbra på.
   Men.. behöver det verkligen vara för sent att säga den det där bra svar-på-tal en kvart efteråt? När de egentligen bara var en skitsak, men en enda skitsak utav tusen, en är inget men tusen är något. Är det dåligt av mig att trots att jag kanske inte borde säga något ändå vill göra det?
   Är det någon som fortfarande hänger med i mitt resonemang? Kommer jag fram till något, behöver jag göra det? Nää, det duger för mig att jag tänker på det, det kommer jag långt på. Att ha det i tankarna ger mig mer svar än vad jag någonsin hade fått utav att inte tänka på det.
   Som min mattelärare säger: "Läs igenom provet innan du börjar skriva på det, det gör att du omedvetet tänker på resten av talen medan du löser ett". Klok som vanligt.


Min dator fungerar inte, jag bor på mammas nu.

Är det någåt alla gör, i så fall vissa omedvetet? Hur funkar det och hur får man någon att sluta manipulera än?

- Idag barn ska vi börja på ett nytt kapitel, religionen förstår ni. Är det någon som vet vad det är?
Eleverna i klass 3G på den nyöppnade syberskolan Region SH är fortfarande upptagna med sin återskapning av deras molekyläruppbyggnad efter deras telepotering till skolan. "Det är viktigt att dagens barn får chans att öva sin sociala förmåga" grämer sig fröken för sig själv och tänker att det var bättre förr när alla barn satt ensamma framför datorn och inte hade varandra att störa.
- Fröken, lilla binke-vire har hamnat i armvecket igen!!
- Jaja den kommer säkert tillbaka på sin rätta plats när du åker hem, och be mamma och pappa ringa teleporeringsfirman så de kan fixa det åt er! Åter till dagens ämne, religion, är det någon som vet vad det är?
Ginger från Amsterdam på rad tre, femte från höger räcker upp handen, hon har precis fått asyl efter hemstadens alla översvämningar, nått om att släcktingar fanns i Sverige. Hennes rostiga svenska är knappt uppfattbar och låter mest som svengelska. Engelska är något den lilla tösen fått printa in i skallen. Fröken ger henne ordet.
- Relidigown er newr man trowr po sawkr som er overnarwturwtuwrliga.
- Ja det kan man säga Ginger, mycket bra. Ni förstår att för många år sedan trodde man att det fanns någon eller några som styrde över världen, en gud eller flera gudar som man bad till för välfärd och lycka. När man inte förstod hur saker fungerade så förklarade man det med att gudarna hade gjort det och dem är allsmäktiga, dem kan göra vad som helst.
- Som att åka spacebord tre varv runt månen och göra 1337snygga trix på mindre än två minuter?!
Fniss sprids i klassrummet, Ture har den effekten på flickorna.
- Ja jo visst Ture, men jag menar att gudar kunde göra saker som ingen annan kan göra. Man kam säga att man trodde att dem kunde trolla.
- Jag kan med trolla! Kolla här!
Ture slår en hundrakrona genom bordet och blir utbuad av killarna längst bak.
- Buu, så där kan ju vem som helst göra!
- Håll tyst Fredde, du är bara avundsjuk!
Gingers bänkkamrat Laura är en av dem där fnissflickorna.
- Jag menar att man trodde att dem kunde trolla på riktigt, göra övernaturliga saker helt enkelt.

Ett sus sprids i klassen, suck, man kan ju tycka att barn som går i tredje klass borde ha fantasin att förstå vad övernaturliga saker är, men icke gott folk. I framtiden är allt baserat få fakta, bevis och teorem. I framtiden är kulturen det ända som dyrkar fantasin. Barn borde läsa tre gånger mer estetisk verksamhet tycker fröken, skriva böcker, måla tavlor med flygande människor, utan nymodigheter som flygskor(!), de borde få lära sig att fantasi är det vackraste som finns. Det var bättre förr.

Jag undrar när min panik för vad jag ska göra efter gymnasiet ska komma. Den borde ju ändå komma snart. Så kommer jag överplanera allt och ha minst tre seriösa alternativ och hundra oseriösa som aldrig kommer bli av.
   Jag undrar vilka mina tre seriösa kommer bli, jag hoppas dem är roliga för de kommer mina oseriösa va. Jag vill fortfarande visa brösten på kort från en urstamsbefolkning. Jag vill fortfarande prova på bartending, det är jag mest inne på. Sen någon stans tänkte jag klämma in att bli en känd DJ med, har kommit på en låt som jag ska göra en remix på nu och en helt sjukt kul ide på en video till.
  Sen ska jag göra nått seriösare, nått av de tre som inte valdes kanske, vid äldre år, va färdigutbildad på högskolan innan 30 i alla fall. Ägna mig åt nått som jag trivs med. Men paniken kommer inte ligga på detta, utan mitt kommande år efter gymnasiet, åter tillbaka. Äldreomsorg, kommer jag fastna? Åka utomlands, kommer jag få bra jobb? Vidareutbilda mig direkt, kommer jag orka, dö?

Jag får panik om det kommer fram någon till mig och försöker ge eller sälja något till mig som jag inte vill ha, om någon tigger mat, pengar, godhjärtad men inte ömsesidigt sällskap, allt lika så. Igår kom det fram en man till mig och Louise på krogen, inte särskilt attraherande, inte särskilt intressant. Jag tyckte att han var jobbig. Idag kom de fram små flickor som försökte ge mig och mamma någon reklambilaga på ICA Maxi i Borås, jag tackade nej och tyckte att det var skit jobbigt.
   Så varför tycker jag att sånt är jobbigt, mannen som kom fram igår gav jag ju inte ens en chans att se om jag kunde få något utbyte utav att tala med honom. Redan när jag såg att han var påväg mot oss gick reflexen på; jobbigt. Nu i efterhand inser jag det, jag skäms till och med för mina förutfattade meningar. Senare på kvällen ändrade jag uppfattning, han var riktigt skön, jävla go snubbe! Och ävem om han inte vart det, så behöver inte jag få något mer utbyte, känslan av att ha gett honom att vara trevlig tillbaka borde ha räckt.
   Varför tycker jag att det är jobbigt att tacka nej till reklamen? Jag vill ju inte ha den. Men flickorna var söta och de kunde bli besvikna om jag inte tar emot deras reklam när de väl tar sig mod att våga fråga om någon vill ha den.
  Detta är två helt skilda situationer men totalt samma känsla, det samma som om jag ser att någon är påväg mot mitt håll för att be om pengar på Nils Ericsson Terminalen. Paniken trycker på och jag känner för att gå därifrån, allt för att slippa tampas med situationen. Ge bort några få slantar, kanske föra något kort trevligt samtal (med risk att människan stannar kvar och fortsätter prata med mig ända till att jag går). Det borde jag göra.



   Så om jag ska dra mitt förstvarstal nu då:
- Jag är oerhört rädd för män som uppträder opassande mot mig, bara minsta risk finns att jag kan tro att han vill våldta mig eller något annat ont så blir jag oerhört obekväm, en känsla som mina manliga vänner (och min pappa (!)) har svårt att förstå. Jag är för snäll för att säga ifrån, säga nej. Jag kan inte med, tänk om jag gör personen ledsen. Nu har jag aldrig stött på en kvinnlig tiggare och jag kan bara påstå att jag TROR att jag inte skulle få samma panik men endå panik. Flickorna tror jag dock inte skulle våldta mig men att säga nej, vara osnäll, det är hemskt! Jag är mesig och mycket väl medveten om det.
   Vart vill jag komma? Ja till det att jag inte borde ha dåligt samvete för de stackars flickorna, jag var faktiskt trevlig mot dem även om jag tackande nej. Att de få gångerna någon ber om mina pengar borde jag ge bort lite grann om jag har, säga nått vänligt ord, prata med dem om därmed få ett bevis för mig själv att min satans panikkänsla är onödig. Om någon uppträder opassande mot mig, och här den svåra delen, säga ifrån.

I Klass TE3, Marks gymnasieskola, går det flest killar, ganska så uppenbart. I den klassen går jag, jag har min plats och kommer överrens med nästan alla lärarna, en del påstår att jag fjäskar. Dem som påstår att jag fjäskar påstår också att tjejerna i klassen blir särbehandlade, att killarna blir könsdiskriminerade. Det tycker jag är komiskt.
   Jag upplever aldrig att någon blir behandlad på ett sett pågrund utav vad den har för kön i min klass, ens personlighet och sätt att va kan göra mycket däremot.
   Jag har till och med börjat klaga mindre på könsdiskrimineringar, dels för att jag inte själv känner mig utsatt för några (bortsett från att min pappa inte bjuder mig på whiskey). Sen jag började teknik har jag börjat ta saker som de kommer, planerar fortfarande skit mycket men bara precis så mycket som krävs. Jag tar mindre hårt på saker som folk säger till mig och jag vet i alla fall att jag är smått jobbig när jag fortsätter driva in på djupet på saker som är orelevant för dem som yttrat de.
   Så vad jag undrar nu, känner jag mig inte könsdiskriminerad för att jag inte blir det? Eller blir jag det men har lärt mig att finna mig i det, se förbi det? Eller, har jag lärt mig att ta för mig soppas att det inte är möjligt att diskriminera mig och i så fall, är det bra eller dåligt? Lite av allt tror jag.

Min pappa sa en gång att han inte vill läsa massa psykologi och filosofi, menade på att man bara börjar tänka för mycket då. Hur allvarlig han var och hur djup tankegång det fanns bakom det har jag inte brytt mig om att ta reda på.
   På ett sätt förstår jag resonemanget, men det övertygar inte mig att jag skulle kunna tänka på det sättet. Kan man grubbla för mycket?

"Min favoritfäg är svart, för man kan springa och gömma sig i mörkret, har man mörka kläder så syns man inte i smutset."

//Pojke från dokumentären - Ungdomsfängelset. SVT1 09/11 22.00

Uppfostran, är det som ateistisk förälder omoraliskt att lära sitt barn att gud inte finns? Att ständigt vara partisk för sin åsikt men samtidigt påstå att barnet får "välja själv" efter en gudlös propaganda-uppväxt? Jag minns att min mamma berättade för mig när jag var liten att hon inte trodde på gud. Då min mamma är min största förebild så blev ju hennes övertygelse min övertygelse. Samtidigt gick jag i kyrkans barntimma, jag minns hur jag bad till gud om att min bortgångna katt skulle få de bra i himlen. Så har jag haft ett val?
   Jag fick lära mig att man inte får säga "herregud" så som man använder förstärkelseord som svordomar, "fan vad jag är trött, "herregud vad jag är trött". Troende kunde ta illa upp fick jag lära mig, det är inpräntat att inte använda "herregud", "fan" använder jag däremot dagligen, någon satanist har inte tagit illa upp hittills. Det föll, jag vet.
   Som troende så är det en självklarhet att lära sitt barn sin tro eftersom att det är den personens övertygelse. I det fallet kan jag inte se det som omoraliskt inte ens om man inte ger barnet chansen att välja själv. 
   Så vad är rätt och vad är fel? Är det fel att påverka sina barn och, eller är det oundvikligt?


Bild från mitt humanistiska konfirmationsläger.

Idag satt jag på ett café och råkade tjuvlyssna på två äldre herrar:

Den första:
- Nä vad säger du, ska vi ta och gå till arbetsförmedlingen nu och se om de har några jobb idag?
Den andra:
- Eller så går vi ut och sticker ner någon och får gratis boende ett par år.
Den första:
- Nej tack, jag vill ha min frihet.