Jag gillar den personen som jag håller på att bli, jag gillar den vänskapen som jag utvecklat med mina vänner, den kontakten jag har med min mamma. Jag tycker om egenheter (poi, bji, gaah, plu, mjää, pff, oj hihi osv..), jag brinner för nörderi. Jag talar hellre om vad jag gillar än ogillar, här.
   Nu låter jag fingrarna följa en av alla mina tankegångar (som vanligt):
   Varför kommer jag aldrig på saker att säga då jag borde ha något bra att säga? Ofta kanske det är bra att jag inte hinner säga något men de betyder ju inte att jag inte vill säga något. Som när någon säger nått halvtyket till mig, då skulle jag gärna ha en snabb knäckande kommentar tillbaka. Att komma på dem där kommentarerna i efterhand är jag asbra på.
   Men.. behöver det verkligen vara för sent att säga den det där bra svar-på-tal en kvart efteråt? När de egentligen bara var en skitsak, men en enda skitsak utav tusen, en är inget men tusen är något. Är det dåligt av mig att trots att jag kanske inte borde säga något ändå vill göra det?
   Är det någon som fortfarande hänger med i mitt resonemang? Kommer jag fram till något, behöver jag göra det? Nää, det duger för mig att jag tänker på det, det kommer jag långt på. Att ha det i tankarna ger mig mer svar än vad jag någonsin hade fått utav att inte tänka på det.
   Som min mattelärare säger: "Läs igenom provet innan du börjar skriva på det, det gör att du omedvetet tänker på resten av talen medan du löser ett". Klok som vanligt.


Min dator fungerar inte, jag bor på mammas nu.