Idag drog jag en tankegång som slutade i att allt var onödigt, vänskap, utbildning, livet, hela grejen, onödig. En sån där ofrivilligt ledsam tankegång som jag inte alls kommer ihåg längre. I stunden verkade den vettig, nu helt korkad.
   Det var en sån där tankegång som troligtvis hade fallit om jag försökt argumentera den med ord, en sånn som bara funkar genom en besviken övertygelse i någons huvud. Jag gillade den inte i stunden och jag visste redan då att jeg ändå senare skulle glömma bort den, håna den.