Vi kollar för mycket på TV, trygghetsnarkomanerna. Jag har fått lära mig att inte prata med främlingar, framför allt inte gubbar och luktar dem konstigt blir det ett stort NO NO! Grundtanken är bra men när skulle jag lära mig att dem jag inte känner (och då menar kan inte på dagis, i skolan, jobbet eller fritidsaktiviteten, utan i de hemska farozonerna, på stan, krogen m.m.), dem kan jag lära känna?
I fredags bjöd jag en främling på kaffe, en äldre man som jag bara hälsat på förut, det var riktigt trevligt och jag tror att han blev glad. När jag åkt utomlands har det hänt många gånger att män, framför allt män men inte bara, kommit fram till mig för att prata, vara trevliga och artiga. Men jag har en liten varningsklocka inbyggd i mig som säger spring, ta dig här ifrån, jag ger dem inte ens en chans. Han vill köpa mig för femtio kameler, ja ja, då kan jag ju samtala med honom och berätta att det inte funkar så i min kultur.
Något jag lärt mig som funkar bättre är att ge folk en chans, om det nu är så att någon beter sig opassande, säg ifrån. Det är inte lätt, jag vet, jag har svårt för det, vi tjejer måste ju passa oss för att inte bli våldtagna om något... Men gränsen går inte vid de då någon börjar prata med en, självklart måste man utgå från varje enskild situation, att sätta en gräns är något jag fått lära mig. Generellt sett så tror jag att i alla fall att när en främling börjat prata med mig och jag flytt, så har majoriteten bara velat vara sällskapliga. Jag har sagt det förut och säger det igen, jag är hellre blåögd än synisk.