I Klass TE3, Marks gymnasieskola, går det flest killar, ganska så uppenbart. I den klassen går jag, jag har min plats och kommer överrens med nästan alla lärarna, en del påstår att jag fjäskar. Dem som påstår att jag fjäskar påstår också att tjejerna i klassen blir särbehandlade, att killarna blir könsdiskriminerade. Det tycker jag är komiskt.
   Jag upplever aldrig att någon blir behandlad på ett sett pågrund utav vad den har för kön i min klass, ens personlighet och sätt att va kan göra mycket däremot.
   Jag har till och med börjat klaga mindre på könsdiskrimineringar, dels för att jag inte själv känner mig utsatt för några (bortsett från att min pappa inte bjuder mig på whiskey). Sen jag började teknik har jag börjat ta saker som de kommer, planerar fortfarande skit mycket men bara precis så mycket som krävs. Jag tar mindre hårt på saker som folk säger till mig och jag vet i alla fall att jag är smått jobbig när jag fortsätter driva in på djupet på saker som är orelevant för dem som yttrat de.
   Så vad jag undrar nu, känner jag mig inte könsdiskriminerad för att jag inte blir det? Eller blir jag det men har lärt mig att finna mig i det, se förbi det? Eller, har jag lärt mig att ta för mig soppas att det inte är möjligt att diskriminera mig och i så fall, är det bra eller dåligt? Lite av allt tror jag.