Jag får panik om det kommer fram någon till mig och försöker ge eller sälja något till mig som jag inte vill ha, om någon tigger mat, pengar, godhjärtad men inte ömsesidigt sällskap, allt lika så. Igår kom det fram en man till mig och Louise på krogen, inte särskilt attraherande, inte särskilt intressant. Jag tyckte att han var jobbig. Idag kom de fram små flickor som försökte ge mig och mamma någon reklambilaga på ICA Maxi i Borås, jag tackade nej och tyckte att det var skit jobbigt.
   Så varför tycker jag att sånt är jobbigt, mannen som kom fram igår gav jag ju inte ens en chans att se om jag kunde få något utbyte utav att tala med honom. Redan när jag såg att han var påväg mot oss gick reflexen på; jobbigt. Nu i efterhand inser jag det, jag skäms till och med för mina förutfattade meningar. Senare på kvällen ändrade jag uppfattning, han var riktigt skön, jävla go snubbe! Och ävem om han inte vart det, så behöver inte jag få något mer utbyte, känslan av att ha gett honom att vara trevlig tillbaka borde ha räckt.
   Varför tycker jag att det är jobbigt att tacka nej till reklamen? Jag vill ju inte ha den. Men flickorna var söta och de kunde bli besvikna om jag inte tar emot deras reklam när de väl tar sig mod att våga fråga om någon vill ha den.
  Detta är två helt skilda situationer men totalt samma känsla, det samma som om jag ser att någon är påväg mot mitt håll för att be om pengar på Nils Ericsson Terminalen. Paniken trycker på och jag känner för att gå därifrån, allt för att slippa tampas med situationen. Ge bort några få slantar, kanske föra något kort trevligt samtal (med risk att människan stannar kvar och fortsätter prata med mig ända till att jag går). Det borde jag göra.



   Så om jag ska dra mitt förstvarstal nu då:
- Jag är oerhört rädd för män som uppträder opassande mot mig, bara minsta risk finns att jag kan tro att han vill våldta mig eller något annat ont så blir jag oerhört obekväm, en känsla som mina manliga vänner (och min pappa (!)) har svårt att förstå. Jag är för snäll för att säga ifrån, säga nej. Jag kan inte med, tänk om jag gör personen ledsen. Nu har jag aldrig stött på en kvinnlig tiggare och jag kan bara påstå att jag TROR att jag inte skulle få samma panik men endå panik. Flickorna tror jag dock inte skulle våldta mig men att säga nej, vara osnäll, det är hemskt! Jag är mesig och mycket väl medveten om det.
   Vart vill jag komma? Ja till det att jag inte borde ha dåligt samvete för de stackars flickorna, jag var faktiskt trevlig mot dem även om jag tackande nej. Att de få gångerna någon ber om mina pengar borde jag ge bort lite grann om jag har, säga nått vänligt ord, prata med dem om därmed få ett bevis för mig själv att min satans panikkänsla är onödig. Om någon uppträder opassande mot mig, och här den svåra delen, säga ifrån.