HUNDRAÅTTIOFÖRSTA INLÄGGET
Uppfostran, är det som ateistisk förälder omoraliskt att lära sitt barn att gud inte finns? Att ständigt vara partisk för sin åsikt men samtidigt påstå att barnet får "välja själv" efter en gudlös propaganda-uppväxt? Jag minns att min mamma berättade för mig när jag var liten att hon inte trodde på gud. Då min mamma är min största förebild så blev ju hennes övertygelse min övertygelse. Samtidigt gick jag i kyrkans barntimma, jag minns hur jag bad till gud om att min bortgångna katt skulle få de bra i himlen. Så har jag haft ett val?
Jag fick lära mig att man inte får säga "herregud" så som man använder förstärkelseord som svordomar, "fan vad jag är trött, "herregud vad jag är trött". Troende kunde ta illa upp fick jag lära mig, det är inpräntat att inte använda "herregud", "fan" använder jag däremot dagligen, någon satanist har inte tagit illa upp hittills. Det föll, jag vet.
Som troende så är det en självklarhet att lära sitt barn sin tro eftersom att det är den personens övertygelse. I det fallet kan jag inte se det som omoraliskt inte ens om man inte ger barnet chansen att välja själv.
Så vad är rätt och vad är fel? Är det fel att påverka sina barn och, eller är det oundvikligt?
Bild från mitt humanistiska konfirmationsläger.
Att påverka sina barn är att uppfostra dem.
Jag vill påverka mina barn till att tänka själva.
Jag tror att det är oundvikligt, man måste som förälder ha en åsikt, det är viktigt för barnet att ha ramar att leva inom. Dock tror jag, tror, att det är enklare för personer att hitta sin religiösa ställning om man kommer ur en icke troende familj. Jag tror att det är svårare att frånsätta sig Gud än att ta honom till sig.
Det står i ett av guds budord att man inte får missbruka Herren, din Guds namn. Kristna tar illa upp, men vad gör det i detta sekulariserade samhälle egentligen när de flesta kristna knappt kan dessa.
Jag tror det är oundvikligt då många människor tror sig leva det liv som skulle vara ett föredöme för en uppfostran av sin avkomma (förhoppningsvis). Visst får de tro det, och visst kan det vara så eftersom det finns så grymt många olika sätt som kan vara bra. Alla är inte likadana och alla kan vara lika bra för det, likaså uppfostran av sina barn.
Att påverka sina barn är att uppfostra dem. Men påverka kan man göra på många dåliga sätt. Ett sätt är att stänga andra alternativ och synesätt till andra erfarenheter och egenskaper hos den påverkade.
Din mamma Sara har påverkat sina barn på ett bra sätt, för hon har inte stängt era möjligheter till ett fritt tänkande. Du besitter ju en unik förmåga till detta vilket till stor del är hennes förtjänst. Det har din pappa också. Döm inte din mamma för att ha gjort något fel i sin uppfostran då hon utgått från sina kunskaper och sina förmågor och delvis påverkat dig till den du är idag. För du Sara är någon jag vill se i alla.
