I mitt framtida liv, som fredsikon, så ska jag hela tiden tampas med mig själv, pressen och andra motsägelsefulla aspekter som inte håller med mitt tankesätt. I mitt framtida liv, som såå kommer att ske (inte), så ska jag resa jorden runt, bli övergrym på engelska, träffa presidenter, präster, hemlösa, nudister, alkoholister, rasister, ja allt vad jag kan komma på och lära mig saker från dem. Sen ska pressen klaga på mig och jag ska klaga på dem.
   Jag tänkte de också, jag ska bli soppas framgångsrik och ha så mycket makt att jag blir ett hot mot någon diktatur, Nordkorea typ. Så dem tillfångatar mig och håller mig fängslad, torterar mig, våldtar mig, bryter ner mitt psyke, ja ni vet, som på film. Men sen ska ja på nått sätt, har inte listat ut hur än, ha tillgång till något sätt att skriva, så att jag varje dag kan skriva ner hur jag har det i mitt fängelse, skriva om bra saker, som min familj, mina vänner, bra upplevelser, så ska meningen med de vara att de ger mig hopp.
   Sen efter några månader när Sveriges regering har fått med sig EU och typ resten av världens alla demokratier och människor som bryr sig, har tjatat hål i Nordkoreas huvuden så släpper de mig, jag kommer hem, publicerar allt jag skrivit i en bok och fortsätter mitt arbete, räddar världen, får alla diktaturer att falla och eliminerar all orättvisa i världen.



Det låter som en bra plan va? Jag har tänkt på allt, till och med möjligheten att bli satt i fängelse av en diktatur som känner sig hotat av mitt stora framtida inflytande.