Det är mörkt, min innebandy träning är slut och påväg hem häller jag ut de sista vattnet från min vattenflaska samtidigt som jag hör någon gångare bakom mig. Vem det är orkar jag inte ta reda på och går asfaltsvägen hem, trött, sakta. Gångaren bakom mig kommer närmare och jag lyckas verka oberörd, jag är ändå övertygad om att det är någon hederlig person.
   Närmare, nu går personen snart ikapp mig tänker jag just när personen stannar till bakom mig, vid en papperskorg som jag vet finns där. Jag hade inte noterat att jag gått förbi den men efter att ha gått den vägen så många gånger så var jag säker att så var läget. Mycket riktigt hör jag hur personen öppnar papperskorgen, konstigt tänker jag, jag hör ju ingen hund.
   Det hela går fort och den bakom mig hinner ikapp mig snabbt, när det är dags att gå ikapp mig märker jag hur personen ökar på stegen och jag känner hur den tänker att den hoppas att vi ska ta olika vägar där asfaltsvägen delar sig. Precis när vi är jämsides kröker vägen, vi går åt olika håll och jag passar på att kolla upp vem det är. Det var en kvinna med blont hår och en liten vit hund. Inte konstigt att jag inte hörde den lille ulltussen tänker jag.

Mina tankar glider iväg på varför personen ökade på stegen när hon kom ikapp mig. Varför gör man så, varför vet man inte om man ska hälsa på personer man möter som man vet vilka de är och vet att dem vet vem jag är också? Det är ju töntigt, man vet inte om man ska kolla upp, kålla bort, hit eller dit. Likadant kan de bli ibland när man möter någon man inte vet vem det är, kolla upp, bort, hit eller dit?
   Skolan är befriad från dessa jobbiga möten med de personer som man tvekar om man ska hälsa på vid ensama möten. Men inte vid dem man känner aningen bättre, som man självklart skulle hälsa på vid ett ensamt möte utanför skolan. Då är de likadant, kolla upp, bort, hit eller dit?
   Jag vet själv att jag blivit posetivt överraskad av att folk hälsat på mig, aldrig har jag tyckt att det vart en negativ grej. Så vad jag kommer fram till är att jag borde hälsa mer i alla fall vid ensama möten, skolan har jag inte helt bestämt mig vid än. Men jag borde egentligen hälsa mer där med.
   Jag borde stanna och prata mer också! Att låtsas som att man har brottom bara för att man inte känner sig bekväm att ta steget (eller snarare att inte ta steget), att stanna är ju jätte töntigt, speciellt när det handlar om någon man vet skulle uppskatta det.