Jag har aldrig tänkt på att jag har hemligheter, hemligheter som är mina egna som jag inte delar med mig  utav med så många. Jag har aldrig sett på det som att det är saker som bara mina närmsta vet. Att jag har hemligheter som jag håller åt andra är en sak men att jag har egna också?
Det borde vara självklart men jag trodde ju att jag var en öppen person? Det är jag! Men en öppen person borde inte hålla på hemligheter. (Ja, visst bli nyfiken).
Jag har haft problem som jag inte lagt en tanke åt att dela med mig utav, problem som jag ska klara av själv, sanningen är den att ingen av de sakerna har jag klarat av att lörs utan att dela med mig utav till en vän först. Jag kan gå och ja ett problem länge, länge utan att säga nått men när jag bestämmer mig för att göra något åt det går det inte att hålla tyst. (Nej jag har inget problem som jag går och drar på utan att betätta nu, inte vad jag kan tänka på just nu, så ni nära, va lugna.) Jag vill mer konstatera att jag behöver andra, så normal är jag faktiskt. Ååh! Jag är normal!